tom hjärna

Jag har en jobbig vecka bakom mig. Arbete, en kryssning och alldeles för lite sömn. Inte så underligt då att jag igår efter nattskiftet sov till kl 18 eller att jag idag på lediga dagen sov till kl 15. Fy.
Lördagsdygnet var tungt. Uppe tidigt, iväg till Glasdalen, därifrån till Tölö, därifrån tillbaka till Glasdalen, därifrån till Kantvik, därifrån köra via Sjundeå hem till Virkby för att meddetsamma fortsätta till arbetet för att vara på alerten ända till kl 7 på morgonen. Jag kan berätta att det är sällan man känner en sådan trötthet som den som infann sig kl 4 på morgonen. Mådde fysiskt illa, hela kroppen darrade och allt kändes oöverkomligt till största grad. Usch.

Vad jag gjorde i Tölö?
Jag var i Kristuskyrkan på adventsbasar. That's svenska metodiskkyrkans högkvarter i huvudstaden. Sonja, min moster, bad mig baka kakor till kaffet och hjälpa till här och där före, under och efter basaren. Det gjorde jag ju så gärna. Tre glögg-ostkakor bakade jag och glädje mig över de höga minusgraderna, allt ut på balkongen bara. Behändiga saker.
Jag har nu och då varit i Kristuskyrkan, på julfester, på andra happenings, och jag tycker om atmosfären där. Det är en verklig liten gemenskap, där allt görs tillsammans, ända från köksduties till planering av gudstjänster.
Man slinker lätt in bland folket.
Där gick jag och hjälpte till vid kaffebordet, minglade bland gamla Tölö-damer klädda i minkpäls och med fingrarna gnistrande av diamanter (söta tanter) och barn som sprang omkring och lekte bland kyrkbänkar som flyttats åt sidan.
Jag tror att jag aldrig tidigare lyckats prata så grann högsvenska som jag gjorde på lördagen. Är nästan stolt.
De svenskspråkiga i Helsingfors är som ur en annan värld, känner mig alltid en aning avvaktande och nästan smått ängslig i sällskap med dem. Vet inte hur jag ska vara eller säga saker och ting. Det är så formellt, så högtravande på nåt sätt. Uppstyltat. Och jag blir en aning rädd att jag ska säga något fel, eller på fel sätt. Något kokkolanskt som de inte helt enkelt fattar.

Trevliga människor är de, men språket... jag har så svårt med högsvenskan. Det är som ett främmande språk för mig, rytmen, klangen, allting.

På tal om språket, så skrollade jag igår igenom tv-kanaler och kom in på FST5. De visade Colorado Avenue, och blev så in i hjärtat glad att höra hemtraktens dialekt på tv. Det var en nästan religiös upplevelse och jag satt som förstenad framför rutan, sög i mig varenda ord. Skrattade förtjust. Klappade nästan händerna i min iver.
Det är mitt språk. Dialekten.
Fast jag inte själv pratar dialekt (mer Kokkola-talspråk) så är dialekten för mig det allra renaste, det allra finaste, den mest äkta svenskan. Den är lika med hem för mig. Den är hemma.
Den är som en varm, mysig filt, som mammas kram, som moffa och hans juttuna, som en fläkt av barndoms lekar. Som lycka och ro. Och den är lika med jag. Min identitet.

He er he.