a perfect day

Som kontrast till igår så var denna dag riktigt fabulous. Jag vaknade redan 6:30 och låg kvar i sängen ett par timmar och mornades. Sedan steg jag upp, åt gröt och drack té (major move för mig, att äta en ordentlig frukost!), duschade, surfade på nätet, och sedan stack jag ut och gå, med kameran i högsta hugg. Jag tänkte utforska Virkby.
Så gick jag upp och ner längs gator, gränder och stigar, fotograferade och bara njöt. Virkby är faktiskt en vacker plats, inte i klassisk mening, men här finns så mycket härliga detaljer, en viss slags förfallen charm. Smala grusvägar som heter Pärongränd kantade med hus med mansardtak. Äppelträd överallt. Vildvuxna tomter med förfallna hus. Stora trädgårdar. Funkishus. Branta backar. Vägar kantade av väldiga, gamla lönnar och kastanjeträd. Underbara gamla stenhus. Fantastiska gamla trähus med igenbommade fönster där spurguna bor som får en att bli sorgsen. Äppelträdsträdgårdar där vem som helst får hämta det man vill ha. Det är inte så där perfekt och lagat, utan bohemt, mysigt, med karaktär.

Jag gick in på gravgården också, tittade på gravarna, namnen. Virkby är ursprungligen en svensk by och det finns fortfarande mycket svenskt kvar, som skolor och daghem etc. Så många av namnen på gravarna var också svenska, men namnen var så olika från de namn man ser på gravgårdarna i Kokkola, förnamnen. Fina och underliga. Alla möjliga grekiskklingande namn som jag aldrig ens hört talas om. Så fanns det flera olika efternamn på många stenar, vilket var förbryllande, i mycket större skala än t.ex. i Kokkola.

Hjältegravarna hade också något sådant jag inte tidigare sett, namnen på de ställen där soldaterna stupade. Födelseort och dödsort. Enormt intressant, att se var alla de här unga männen dog. Aunus, Ihantala, Kuolemajärvi, Hangö-fronten.... Blev så mycket mer innebörd. Jag stod ganska länge här, läste namnen, räknade åldrarna, förstod. Tystnade för en stund. Så unga de var...














Ringde åt moffa och pratade med honom om gravarna, om namnen och om dödsorten på hjältegravarna. Så roligt, tänk att jag har moffa som jag kan ringa åt när jag vill berätta saker som vad det står på gravgårdar, eller vad som helst annat relaterat till historia. Han är en skatt, en verklig skatt, min moffa.Gick mot den stängda kalkfabriken, ett enormt komplex som höjer sig över sjön. Det var kalkfabriken som förde med sig rikedomar och byggnader till Virkby. Gick förbi ett stort område fullt med äppelträd, inga staket, bara gräsmattor. Samtidigt kom en grupp med dagisbarn förbi med sina ledare och stannade för att plocka äpplen åt sig. Också några äldre kvinnor med plastpåsar gick omkring bland träden.

Häpet tittade jag på detta, äppelträd vem som helst kunde plocka ifrån, precis här, och jag visste inget! Min mager kurrade rejält i detta laget så tog glatt ett äpple jag också och uj vad gott det var. Verkligen smaskigt, saftigt och sött. Hoppade ännu än hit än dit här och där. In genom trasiga staket på öde gårdar, vadande i gula blad.



Det skulle vara så fantastiskt att en dag få bo i en av ljuvliga hus som finns häromkring...

Jag kom hem 3,5 timme senare... Jep. En verklig långlenkki, :). Laddade upp bilder och älskade så många av bilderna, ja mitt nya objektiv, den är en verklig skatt den också. It will never leave my side.
Jag tog inga bilder på hus o sånt idag, det var lite synd, ska ta och göra det nästa gång istället.
















Och så var det balett ikväll, där jag svettades och worked my ass off, bokstavligen. Aj. Jag har så stela lår, speciellt musklerna i bakre låren. Need some serious stretching. Samtidigt så är det roligt att märka att man börjar get the hang of vissa saker, som pliérna, att de kommer automatiskt, kroppen hålls nästan hela tiden i rätt ställning och man känner sig ledig och smidig. Dessutom har jag redan mycket bättre aukikierto än de första gångerna, jippii! Jag kommer aldrig att kunna ha fötterna helt ut å sidorna, men eftersom jag startade från nästan noll så kommer det säkert att bli en del förbättringar med tiden.

Carte d'Ors Rocky Road-glass och en film från Makuuni (den ritade Monsters vs. Aliens) kröner min kväll. Today was a really good day indeed.

Låtom oss avsluta detta med några outstanding exempel på orgasmframkallande bokeh. Bokeh? What? Från Wikipedia: "Bokeh is the blur, or the æsthetic quality of the blur, in out-of-focus areas of an image. Differences in lens aberrations and aperture shape cause some lens designs to blur the image in a way that is pleasing to the eye, while others produce blurring that is unpleasant or distracting— "good" or "bad" bokeh, respectively." Jag, är en bokeh-holic, strävar till att ha en fin bokeh i de flesta bilder, är en addict, och mitt nya objektiv är en himmelsk gåva när det handlar om bokeh, titta bara på dessa två exempel här under (alla bilder i detta inlägg är iofs fina exempel på olika form av bokeh). (kan tilläggas att bokeh är ett japanskt ord som betyder: blur or haze).

a day of greys

Idag är det en grå dag. På alla sätt och vis. Jag tror inte att jag har sett solen på ca två veckor, varit tvungen att ha lamporna på inomhus mitt på dagen och hört regnet vräka ner allt emellanåt. Idag är jag led allt detta. Nu behöver jag mer ljus, mer luft att andas.



Ja, idag är det en dålig dag. Dagen efter nattskift, illamående, yrsel och allmän apati. Har inget intresse att göra någonting, och det som jag gärna skulle vilja göra, fotografera, det går inte, eftersom det är beckmörkt ute.
Tänkte om jag skulle hyra en film, sjunka in i en annan värld för en stund, glömma denna gråa värld, men när jag tittade på Makuunis sidor, så hittade jag inte en enda film jag skulle vilja se. Sökte efter The Soloist, men den fanns inte, och tydligen så har den inte ens kommit ut i Finland. That's fucked up. Nå, en bra komedi då? Skulle vilja se The Hangover, men den kommer ut först vecka 50. Där var då det.
Kanske jag ska sträck-se på tv-serien North and South, för den beställde jag från Amazon en tid sedan. Kommer ihåg hur jag tittade på den med mamma. Eller så lyssnar jag på lite julmusik och sätter den patetiska brasdvd:n och spela på tv rutan, medan jag faller i en trans av tristess.

Kanske jag bara ska begrava mig under täcket, glömma denna dag.

att gå

Jag sitter på arbetet igen, och är redan upp till halsen full med allt skit som strömmar ut från dessa lurar. Här sitter jag från 17 till 05, vilket betyder att jag egentligen sitter här till kl 06. Varför? För att klockorna förflyttas en timme bakåt kl 4... So this is truly awesome indeed.

Igår skulle jag gå till arbetet på morgonen, för första gången på väldigt länge. Hade packat väskan färdigt och var inställd på att stiga upp lite efter kl 5. Nå, när klockan slog 5:15 hörde jag hur regnet hamrade snällt och sakta på fönsterbläcket.... och jag bestämde mig för att sova en halvtimme till och istället köra till arbetet. Jag har inget emot regn, men jag kan ärligt erkänna, att regn kl 5 på morgonen i slutet på oktober lockar inte riktigt.

Istället gick jag hem från arbetet och lämnade bilen på p-platsen här. Det är skönt att gå i mörkret, vara anonym, lyssna på musik, tralla lite, dansa lite, vara som inne i en liten egen luftboll, helt ensam.



Idag så gick jag då till arbetet, eftersom bilen stod här. Det är praktiskt, man får ingen chans att slinka ur och hoppa in i bilen istället. Där gick jag då med kameran i högsta hugg, fotograferande här och där, njutande. Igår gick jag ett nytt objektiv, det sista för en tid, I'm sure, och jag kan helt enkelt inte annat än älska denna nya älskling. Helmanuell, kameran gör ingenting, allt ska ställas in för hand, and I'm loving it. Tung är den, mitt nya objektiv, en Nikon-klassiker i aluminium. Jag ska visa er vad den kan göra nästa gång jag skriver. It is a gorgeous little thing indeed.

Väl framme på arbetet satte jag mig i bastun, njöt av att känna svetten rinna överallt. Njöt av värmen, av att slappna av och frigöra mig själv mentalt från allt betungande. Finns det nåt bättre än en bastu? Näeh. Tänk vad fint att få vara finne och få vara en del av en sådan fin del av en kultur som bastubadandet.


För övrigt vill jag tipsa om en underbart vacker och "haunting" bok av Ian McEwan. Läste "On Chesil Beach" i Venedig och blev förtrollad, förbryllad, irriterad, sorgsen, förgrymmad, frustrerad, och i slutet... på nåt sätt tom, handfallen, förtvivlad. Det skulle bli en så fin film, kan redan se tonerna, musiken... men det är en bok som man inte kan göra en film av. Boken handlar om människors inre tankar, sätt att se på världen, konflikter, förståelse och the lack of it. Det handlar om missförstånd och att inte säga högt vad det är man tänker och tycker. Det handlar om hur "enkelt" det är att förstöra för sig själv, att förstöra för andra. Det handlar om kommunikationen mellan två människor. Ian McEwan är han som skrev Atonement, som blev film med Keira Knightley.
Läs "On Chesil Beach". Det är inte en tjock bok, mer som en novell. Vet inte om den finns på svenska eller finska, men McEwans engelska är vackert och lättförståeligt.

att ligga under träd o sånt

Igår låg jag under ett träd. En liten stund, där under allt det oranga och röda. Gräset var en smula vått och det skymde i luften, men det var inget att bry sig om. För vad kan vara bättre än att ha ryggen mot marken, se upp mot himlen mellan grenarna och bladen och bara andas in och ut några gånger? Att känna att man är nära naturen, att känna the connection, känna naturen andas under dig. Det var ett ögonblick av lycka, av vila. Tills jag kände hur röven min började bli våt.
Så här ser världen ut när man ligger under ett träd:



Ruskan har kommit först nu, allting är gult och orange och rött, löv överallt och huskarln här har byggt en otrolig hög av lönnlöv i ena hörnet av gården. This is the real autumn.

Snart är det jul, och jag har redan börjat fundera på julen, på julklappar, på musik och sådant. Beställde några julcd'n från cdon.com här tidigare. I år kommer jag att fira julen här nere, eftersom jag arbetar natten mot juldagen. Det ska bli annorlunda, men också trevligt. Så mycket har ändrats under ett par år, så också detta med att vara tvungen att fira jul i Kokkola. Eller att försöka få släkten och familjen att fira den på samma ställe etc. Klart det skulle vara trevligt med jul i Kokkola tillsammans med hela tjocka släkten, men det är inte livsviktigt längre, inget att gråta och känna ångest för (att det inte lyckas alltså). Jag kommer ihåg att jag redan ifjol tänkte att det skulle ha varit så skönt att fira jul här i Lojo-trakten, slippa allt resande, rutinavbrott och flängase. Det är alltid så omständigt att fara hemifrån med alla paket, alla bakverk, all mat, man tvingas planera så otroligt. Så i år får jag ta det lugnare, njuta här hemma istället.

Nu är jag alldeles virrig i huvudet, steg just upp från sängen efter att ha legat med snoozen ringande var 10e minut sedan kl 10 på morgonen... Jag drömde så otroligt mycket, så livligt och ledigt. Känns som om jag fortfarande delvis var inne i drömmen.

sunday bloody sunday

Söndagen var en trevlig dag. Sonja ringde och frågade om jag skulle komma till Esbo för att stimulera Aino och äta. Åf kåårs. Min kära kusin ville fota, men eftersom det var skumt och halvmörkt ute (mitt på dagen) så lyckades det inte med hennes kamera, så jag tog med min "gamla" sköna och lånade ut den åt henne.

Där gick vi då på gården, knäppandes, fotandes, krypande, med ögonen fastfrusna i viewfindern. Kallt och vått. Så höll vi på i en tid, tills det var dags att äta köttbullar och åländskt knäckebröd.



Jag och Aino fortsatte fotandet inomhus, tog olika slags porträtt och efter att vi blev trötta och fnissiga så blev bilderna det också, roliga och mindre roliga uttryck av gapskratt och brassande. Aj vad mina magmuskler värkte. Sonja var ute och planterade lökar och frågade när hon kom in att vad vi höll på med då det blänkte och hade sig i vardagsrummet. Blixtarna åf kåårs.




Inte nog med det, vi ville på bio, så iväg bar det, springande till tågstationen, som alltid. Jag kommer faktiskt inte ihåg en enda gång som jag inte varit tvungen att springa till tåget... Alltid sent ute, alltid and always. Det blev Disney-Pixar's Up, kl 21 på kvällen i Kinopalatsi. När vi kom ut från stationen började det snöa, stora flingor yrande omkring. Igen fick jag en New York-känsla. Att bara gå där, den våta asfalten, trafiken, ljusen och lamporna, stämningen. Jag måste definitivt komma oftare in till H:fors om detta är allt som krävs...

Filmen var kiva. Sorglig, känslosam. Mysig. Spelade mycket med ansiktsuttryck och stämningar. Det var ett gäng tonåringar i bakre raden som inte förstod vad som var humor och vad som var mindre roligt, de gapskrattade på de mest opassande ställen när resten av publiken var knäpptysta av inlevelse. Tills någon ur publiken ropade hårt åt bakre raden: "pitäkää noita-akat turpanne kiinni!" Underligt nog så hjälpte det.
Filmen var bra, den berättade om en relation mellan två människor, och om drömmar, val i livet. Se den.

På väg till tåget blev jag nästan överkörd av en taxi. Den tutade och hade sig. Höh, jag såg helt enkelt inte att det var rött ljus.... Hjärtat bultade i tio minuter efter det på högvarv.






Körde hem till Lojo närmare kl 1 och tog det försiktigt. Har inga vinterringar under bilen ännu, och temperaturen närmade sig 0 ju längre västerut jag tog mig. Så plötsligt slog den från +2 till -0 och det började vräka ner snö. Piskande bilfönstren och täckte allting i ett tunt vitt täcke. Mina händer höll kramaktigt i ratten och tungan satt mitt i munnen. Farten sjönk till 80km/h. Körde en kilometer och så plötsligt var det slut på allt det vita, bara svärta och plusgrader. Det är alltid märkliga väderfenomen runt Lojoåsen...

it's a sign!

Jag skrev i mitt senaste inlägg om låtar från 1997 som jag kom ihåg under en nostalgitrip. En av dem var "I'll be missing you" med Puff Daddy (aka alla de andra namn han haft efter det) och.... ja kvinnan då, F-nånting. Nå, detta var en låt jag inte har hört på åratal, det tog en stund innan jag ens kom på hur den gick efter att jag läst namnet. Jag fick en aha-upplevelse till slut och laddade också ner den från iTunes, för den är rätt trevlig. Så nu har jag hört på den ett antal gånger, för första gången på typ tio år. Än sen då?
Nu sitter jag på arbetet, lugnt vid mitt bord, klockan är halv fem på morgonen och jag surfar här och där på nätet, tills... Jag hör förspelet till just "I'll be missing you", lyfter blicken och ser musikvideon spelas upp från en av tv-skärmarna i salen vår. Precis där är den. Nu mittiallt, när jag några dagar tidigare återfunnit låten efter sagda typ tio år. Remarkable.

Nu är min fråga då denna: Is this a sign? Det kan inte vara så mycket annat, det är för bra timing helt enkelt. Då kommer följande fråga, a sign of what?

"I'll be missing you", titeln, betyder detta att jag kommer att försvinna någonstans... att man kommer att sakna mig kanske...
Eller betyder detta att eftersom jag fick aha-upplevelsen, återfann låten, att detta är bara en bekräftelse på att mitt liv är på rätt spår...? Det skulle iofs vara mycket deprimerande om det vore så. Men så iofs så säger mitt horoskop för nästa månad att jag kommer att finna kärleken och kunna börja planera framtiden, så det skulle ju passa in på det också, eller hur?

För inte vill jag dö inte, och saknas på det sättet.

Or maybe I should just shut the fuck up and read a book or something.... Precis nu liksom. Och sluta fundera på sånahär arma banaliteter. Det blir inte så fiffiga diskussioner mellan hjärncellerna denna tid på dygnet.

kyliga infall

Så har det snöat för första gången. Nu är klockan 13:10 och asfalten därute är fortfarande livsfarligt hal. - 6'C har de lovat en natt denna vecka. Jag som knappt satt undan mina sommarkläder...
Detta år har gått fortare än någonsin förut, känns som om jag inte har något grepp om tiden överhuvudtaget. Kommer på mig med att fatta att det var meningen att jag skulle vara i kontakt med någon för ett par månader sedan, eller att jag borde ha varit i säng flera timmar sedan. Den bara flyr mig. Tiden.

Det är så mycket som jag skulle göra under hösten, för att inte tala om sommaren, och nu är det snart jul. Go figure.

Nå.

Idag åker jag iväg till Björneborg på arbetsresa. Kommer hem på fredag. Plussidor: hotellfrukost, lite ombyte. Negativa: nästan allt annat. Pori är en av de fulaste städer jag någonsin haft äran att besöka, så obalanserad på nåt sätt. Dessutom känns det som om man befann sig bakomtakana då man åker dit, så långt bort från precis allting. Nej, dit kommer jag aldrig att flytta.

Vad jag annars håller på med nu just? Inte så mycket, knegar på på arbetet, sover, jagar bananflugor, knåpar med foton på datorn, yrar på med objektiv, kreditkort och internetbutiker. That's about it. Denna vecka är det paus från balett och pilates, höstlov si ni. Nåt sådant har jag inte. Ännu.

Boyzone's Stephen Gately tog och dog ett par dagar sedan. Vem, tänker säkert de flesta, ja, det gjorde jag också, tills jag såg bilder på honom. Han var den förste man jag hade, ja vad ska man kalla det... känslor för. Eller den förste som jag tittade på "sillä lailla", som jag tyckte var snygg och charmig och tilldragande. Kommer fortfarande ihåg hur jag bandade in musikvideon till "Picture of You" (den låt som var med i Mr Bean-filmen, om ni minns) och bara satt och tittade, följde honom med blicken. Det var 1997, tror jag. Det var första gången jag lände mig dragen till någon av det manliga könet. Nu är han död. Det känns underligt på något sätt.
Och på tal om musikvideor och 1997, kommer ihåg att på samma kassett hade jag bl.a. R Kelly's Gotham City, Aqua's Barbie Girl och såklart My Heart Will Go On. Tittade nu igenom en lista med 1997's 100 största hits och damn, så många man känner igen, och det är nöstan löjligt att man fortfarande kan sjunga dessa sånger, fast man inte hört dem på åratal...(!) En liten lista:

Candle in the Wind - Elton John

Un-Break My Heart - Toni Braxton

I Believe I Can Fly - R Kelly

How Do I Live - LeAnn Rimes

Wannabe - Spice Girls

Quit Playing Games With My Heart - Backstreet Boys

MMMBop - Hanson

2 Become 1 - Spice Girls

Ooh Aah (Just a Little Bit) - Gina G

All By Myself - Celine Dion

It's All Coming Back to Me Now - Celine Dion

Where Do You Go - No Mercy

CU When U Get There - Coolio

Gotham City - R Kelly

Don't Cry For Me Argentina - Madonna

Coco Jamboo - Mr President

Barbie Girl - Aqua

Men in Black- Will Smith

Firestarter - Prodigy

Lovefool - The Cardigans

I'll Be Missing You - Puff Daddy & Faith Evans

Don't Speak - No Doubt

Truly Madly Deeply - Savage Garden

How's that for some flashbacks... :D. Alla dessa, 1997, 12 år sedan. Man... Varenda låt spelas upp i mitt huvud right this moment...

att komma ihåg saker

(kastade in bilder från flickr istället för från datorn, det gick mycket snabbare och dessutom blir bilderna lite större och skarpare på nåt sätt. hm....)

Idag är jag fasansfullt trött. Att sitta hela dagen på arbetet var en absolute pina. Huvudet värker, ögonen ilar till när man vänder blicken för mycket, hjärnan är avstängd och dessutom hade jag ännu en elohiiri i hakan, ja precis, hakan. Nå, nu är jag hemma, äntteligen. Det var så skönt att komma in då allt var städat. Ja tänk er, jag, städat. Det händer ett par gånger i året och då inför besök.
Igår var kära moster L här med kusinerna trippel-E. De är rena naturkrafterna de flickorna, går på i ett så att man blir både döv och yr. Åtminstone delvis. Så går jag ängsligt omkring lägenheten och säger: "akta", "försiktigt", "rop int så hårt" etc. medan jag tänker på grannarna. Men lite ljud i mitt liv är definitivt inte illa, man blir van vid decibel noll då man bor tillsammans med enbart sig själv. Och de är så kära, hela bunten, att jag gärna har dem här och hälsar på.



Vi åt lite muffins först och körde sedan in till stan för att sitta på café en stund. Det finns ett trevligt franskt sådant här i Lojo, med en konditor som gått i skola i Frankrike. Ooh vad deras bakelser ser ljuvliga ut och ooh vad gott det smakar. Jag drack ett glas caffe latte och hade sedan darrningar och endel rytmstörningar en tid efter det. Thank you coffeine.
Sedan provade jag och L utebyxor och jackor i en butik tills flickorna fick nervösa sammanbrott och hotade riva ner butiken.

Fint väder var det, solen sken och vi gick ut och gå en smula, ut till Liessaari, en ö. Det är så trevligt att spatsera i naturen och vara vid vattnet. Man blir så lugn, samlad.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var pappas födelsedag i lördags. Jag kan inte tro att det är över ett år sedan han dog... Dagen då dödsbudet kom är fastetsad i mitt minne. Kommer ihåg precis vad som sades, vad som gjordes, vad jag såg, hur det kändes. Jag kan spela upp dagen som ett band inför mina ögon. Och kan fortfarande inte tro att han är borta. Det liksom passar inte in. Det känns inte som att han är borta, han känns närvarande, existerande. Verklig.
Jag kommer ihåg hur jag satt på bastukammarverandan och mamma sa åt mig med ett spänt tonfall: "kom hit Hannah", till vilket jag såklart kontrade med "vaffö he" och hon ännu spändare och med ett tonfall jag aldrig tidigare hört upprepade. Då visste jag att någoting var fel. När jag kom in i bastukammaren sa hon att jag ska sitta ner, och berättade att min pappa har dött. Jag kan inte definiera vad jag tänkte, kände just då. Det var en tomhet, ett hål som öppnades. En kyla. Det var som om allt försvann.
Vi visste ingenting om vad som hade hänt i det skedet, det var min bror som ringde åt mamma eftersom polisen hade ringt åt honom. Det var bara att fort åka in till stan för att reda upp saker och ting. Kommer ihåg bilresan, hur jag kramaktigt kramade mina händer i framsätet, hur en bil framför oss körde med låg hastighet och det kändes som om vi inte kom någonstans. Hjärtat bankade och tankarna rusade. Vad hade hänt, var, när, hur????!!! Fort svar, nu, hjärnan krävde nya tankegångar, förståelse. Det var ett kaos som fick kroppen att darra.
Lillebror visste knappt någonting, hade fått ett nummer till konsulatet etc. och jag ringde upp. Mamma frågade om jag är säker på att jag ska göra det, men jag var fast besluten på att nysta upp allt och ville få alla fakta, nu meddetsamma. Jag måste få göra något.
Kommer ännu ihåg hur tanten frågade: "eli te haluatte tuoda vainajan kotiin?", som om det skulle ha varit frågan om någonting annat. Detta var bara början på otaliga samtal hit och dit, ordna med saker, papper etc.
Vi visste inte om någon hade meddelat mummu, funderade på hur vi skulle göra. Visste min faster? Jag hade redan telefonen i handen och började ringa då mamma sa att nej, sådant kan man inte berätta i telefon, vi åker dit. Mitt hår var skitigt, kände mig tvungen att tvätta det fort innan vi for iväg. Absurd tanke mitt i allt detta, men jag kände att det behövdes, ville ha något på det klara, ha kontroll över något.
Min faster fick veta och sedan körde vi iväg till mummus villa i Ala-Viirre för att berätta för henne att hennes pojke hade dött. Bilresan dit är bland de längsta jag någonsin varit med om. Faster och hennes man bad högt och våndades. Själv satt jag nästan tyst. Kunde inte förstå. Hade funktionskommando på, kände mig nästan kall, okänslig, likgiltig. Frånvarande.

Jag tänker inte egentligen så mycket på pappa, inte i vardagen, men ibland slår det mig, när jag kör bil, när jag ser en bild, när jag plötsligt minns någonting och då är det som att släppa fram en flodvåg av sorg och smärta. Men det går om igen, fort. Det är ett sår jag bär med mig hela tiden och som emellanåt rivs öppet. Han är med mig hela tiden, hans röst, han skratt, hans sätt att gå, doften i hans bostad, hans sätt att kamma håret, gnida sig om hakan, ropa och svära när han tittade på idrottsprogram.... Han känns så levande att jag emellanåt slås sönder när jag förstår att han inte existerar mera. Det går inte ihop. Hur kan han vara så levande om han på riktigt är borta....
Det är väl så, att så länge jag håller honom levande i mitt minne, så lever han kvar, existerar han. Så länge jag minns så projiceras hans väsen tillbaka in på denna jord. Ibland är jag rädd att jag ska glömma, förlora små viktiga saker. För då förlorar jag honom.

The Princess and the Frog

(Ändrade layout på bloggen, blev helt enkelt så irriterad på att textspalten var så trång, alla youtube-clip t.ex. blev avklippta i ena sidan. Trist. Vi ska se om jag blir van vid denna.)

Oh yes! Titta på dessa fantastiska clips från Disneys efterlängtade nya 2D-film! Underbart, klassiskt Disney! Musiken, karaktärerna, humorn, animationen... everything is perfect!

Tiana: Just one kiss....?
Naveen: Unless you beg for more....

Ray: Women like men with a big back porch

Några intressanta kommentarer som hittades på nätet:
"According to the person who saw the screening, it was quite possibly the most touching moment in any Disney movie. People cheered." >>> säger inte vilken scen det handlade om.

En annan sa att det första musikalnumret "had an Oscar written all over it".

Jag blir så pumped! Ser SÅ framemot att få gå på bio och se denna film. Jag tror att den kommer upp på finländska bion i februari, premiären i USA är i november-december nångång.
(o psst... nästa år blir det Rapunzel. Inte 2D, men datoranimerat i en stil som ser ut som 2D. Tja, bättre det än ingenting. Men det bästa: the music-maker is Allan Menken! I slutet på 2010.)

Här, titta nu, and feel the magic (och gå o se filmen på bio, så kanske Disney fattar att det är sådana här animationer vi vill se).

Klicka här först: http://www.youtube.com/watch?v=9lkZJRR8j6Y&feature=channel
>> clip av utmärkt kvalitet som man inte kan embedda. Click the link and rejoice man!


Official trailer nr 3 (den bästa hittills)



Och sedan några insight-clips, med lite mera material från filmerna:

I heart New York

Idag var jag i New York. Kyllä.

Det var det småkalla vädret, det var skinnjackan, det var strumpbyxorna och stövlarna. Det var en kosmopolitansk känsla. Det var doft som av gatukök i luften. Det var ett visst buzz in the air. Det var New York.
Det var independent coffee shops med mysig inredning och kritskriven meny på svarta tavlor. Det var ordentlig, god, kaffe i stora glas. Det var beställningar gjorda på engelska. Det var svarta människor.

Det var bra musik på varuhus, det var Macy*s.
Det var lukten av hotellrum. Andas in, känna sig förflyttad.
Det var New York.
Det var paraply, vind och regn, blänkande asfalt. Det var bio, lukten av smörpopcorn och elektroniska tavlor med filminfo.

Idag var jag mentalt i New York. And my soul was so happy. A little less yearning, a little less need, a soothed mind, a rest for the anxious travellers feet. A taste of that place far away, that place I love. My Big Apple, my micro-cosmos, my Shangri-La.

Det var prickiga Angina. The goofball and the greatest dearest. Det var skratt, vitlökslukt och förfrusna hjärtan. Det var ledighet av the mind. Det var ett överflöd av wc:n och godis. Det var ensamma stunder i mörkret av ett rum. Det var indie-film med mysighet.
Det var perfekt.

Det var New York.

Billy Idol's New York State of Mind, a real getting-into-the-mood biisi.


Jay Z & Alicia Keys > Awesome! Man I wish I was in NYC...

vattendroppar

Jag är fascinerad av vattendroppar, av deras skönhet, blänket, kristallheten. Kan inte låta bli att fotografera allt med lite blänk i, en liten klang av glans. Här får ni en del av den vara jag hittade på datorn. Det får reflektera de ord jag nu scramblar ner på datorns skärm.

Det är otroligt hur mycket bättre jag känner mig själv nu än jag gjorde för ynka fem år sedan. Fem år sedan jag var jag en blåögd liten fjärt som trodde gott om alla människor, ville alla gott och trodde världsfred var något man konkret kunde förverkliga.

Fem år sedan trodde jag mig veta vad jag ville, vart jag ville, vem jag ville. Nästan allt det jag då trodde mig veta har ändrats. Förfinats. Förädlats.

Livet går så fort. Jag är 26 år gammal och känner mig som en tonåring. Jag borde veta så mycket mer. Jag borde vara så mycket mer. Inom tio år borde jag skaffa mig barn ifall jag vill ha några. Tio år sedan gick jag i gymnasiet. Det var precis just.

Åren går så fort. Tiden går så fort. Jag hinner inte med. Jag vill ta tag i nödbromsen, höra hjulen skrika, känna tiden stanna. Få en stund att tänka.

Tio magiska år. Ten crucial years, då så mycket "måste" hända. Egentligen har jag mina tvivel på alla händelserna. Vill jag verkligen ens inleda ett förhållande med någon, vill jag verkligen ens ha barn? Jag är inte säker. Livet kan vara så bra så som det är, då jag kan komma och gå så som jag vill. Vill jag binda mig själv till en familj, egentligen? Jag vet inte. Jag är uppfostrad i ett samhälle, som ger dig den drömmen, du antas vilja det, du ses som ett missfoster ifall du inte vill det. Jag vet inte om Hannah vill ha en man och barn. Samhälls-Hannah vill det nog, för det har hon lärt sig att vilja, men den riktiga Hannah, den innersta Hannah, jag är inte så säker på att hon vill det.

Jag är allt mindre beroende av andra. Allt mindre beroende av mamma. I detest my phone. I detest the internet, även om jag dagligen besöker det. Jag vill inte vara konstant anträffbar, det ger mig ångest. Nej, jag vill köra mitt eget race.

Jag sitter med en låda med makkaraperunat framför mig och funderar på livet. Det är väldigt finskt tycker jag.