att komma ihåg saker

(kastade in bilder från flickr istället för från datorn, det gick mycket snabbare och dessutom blir bilderna lite större och skarpare på nåt sätt. hm....)

Idag är jag fasansfullt trött. Att sitta hela dagen på arbetet var en absolute pina. Huvudet värker, ögonen ilar till när man vänder blicken för mycket, hjärnan är avstängd och dessutom hade jag ännu en elohiiri i hakan, ja precis, hakan. Nå, nu är jag hemma, äntteligen. Det var så skönt att komma in då allt var städat. Ja tänk er, jag, städat. Det händer ett par gånger i året och då inför besök.
Igår var kära moster L här med kusinerna trippel-E. De är rena naturkrafterna de flickorna, går på i ett så att man blir både döv och yr. Åtminstone delvis. Så går jag ängsligt omkring lägenheten och säger: "akta", "försiktigt", "rop int så hårt" etc. medan jag tänker på grannarna. Men lite ljud i mitt liv är definitivt inte illa, man blir van vid decibel noll då man bor tillsammans med enbart sig själv. Och de är så kära, hela bunten, att jag gärna har dem här och hälsar på.



Vi åt lite muffins först och körde sedan in till stan för att sitta på café en stund. Det finns ett trevligt franskt sådant här i Lojo, med en konditor som gått i skola i Frankrike. Ooh vad deras bakelser ser ljuvliga ut och ooh vad gott det smakar. Jag drack ett glas caffe latte och hade sedan darrningar och endel rytmstörningar en tid efter det. Thank you coffeine.
Sedan provade jag och L utebyxor och jackor i en butik tills flickorna fick nervösa sammanbrott och hotade riva ner butiken.

Fint väder var det, solen sken och vi gick ut och gå en smula, ut till Liessaari, en ö. Det är så trevligt att spatsera i naturen och vara vid vattnet. Man blir så lugn, samlad.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var pappas födelsedag i lördags. Jag kan inte tro att det är över ett år sedan han dog... Dagen då dödsbudet kom är fastetsad i mitt minne. Kommer ihåg precis vad som sades, vad som gjordes, vad jag såg, hur det kändes. Jag kan spela upp dagen som ett band inför mina ögon. Och kan fortfarande inte tro att han är borta. Det liksom passar inte in. Det känns inte som att han är borta, han känns närvarande, existerande. Verklig.
Jag kommer ihåg hur jag satt på bastukammarverandan och mamma sa åt mig med ett spänt tonfall: "kom hit Hannah", till vilket jag såklart kontrade med "vaffö he" och hon ännu spändare och med ett tonfall jag aldrig tidigare hört upprepade. Då visste jag att någoting var fel. När jag kom in i bastukammaren sa hon att jag ska sitta ner, och berättade att min pappa har dött. Jag kan inte definiera vad jag tänkte, kände just då. Det var en tomhet, ett hål som öppnades. En kyla. Det var som om allt försvann.
Vi visste ingenting om vad som hade hänt i det skedet, det var min bror som ringde åt mamma eftersom polisen hade ringt åt honom. Det var bara att fort åka in till stan för att reda upp saker och ting. Kommer ihåg bilresan, hur jag kramaktigt kramade mina händer i framsätet, hur en bil framför oss körde med låg hastighet och det kändes som om vi inte kom någonstans. Hjärtat bankade och tankarna rusade. Vad hade hänt, var, när, hur????!!! Fort svar, nu, hjärnan krävde nya tankegångar, förståelse. Det var ett kaos som fick kroppen att darra.
Lillebror visste knappt någonting, hade fått ett nummer till konsulatet etc. och jag ringde upp. Mamma frågade om jag är säker på att jag ska göra det, men jag var fast besluten på att nysta upp allt och ville få alla fakta, nu meddetsamma. Jag måste få göra något.
Kommer ännu ihåg hur tanten frågade: "eli te haluatte tuoda vainajan kotiin?", som om det skulle ha varit frågan om någonting annat. Detta var bara början på otaliga samtal hit och dit, ordna med saker, papper etc.
Vi visste inte om någon hade meddelat mummu, funderade på hur vi skulle göra. Visste min faster? Jag hade redan telefonen i handen och började ringa då mamma sa att nej, sådant kan man inte berätta i telefon, vi åker dit. Mitt hår var skitigt, kände mig tvungen att tvätta det fort innan vi for iväg. Absurd tanke mitt i allt detta, men jag kände att det behövdes, ville ha något på det klara, ha kontroll över något.
Min faster fick veta och sedan körde vi iväg till mummus villa i Ala-Viirre för att berätta för henne att hennes pojke hade dött. Bilresan dit är bland de längsta jag någonsin varit med om. Faster och hennes man bad högt och våndades. Själv satt jag nästan tyst. Kunde inte förstå. Hade funktionskommando på, kände mig nästan kall, okänslig, likgiltig. Frånvarande.

Jag tänker inte egentligen så mycket på pappa, inte i vardagen, men ibland slår det mig, när jag kör bil, när jag ser en bild, när jag plötsligt minns någonting och då är det som att släppa fram en flodvåg av sorg och smärta. Men det går om igen, fort. Det är ett sår jag bär med mig hela tiden och som emellanåt rivs öppet. Han är med mig hela tiden, hans röst, han skratt, hans sätt att gå, doften i hans bostad, hans sätt att kamma håret, gnida sig om hakan, ropa och svära när han tittade på idrottsprogram.... Han känns så levande att jag emellanåt slås sönder när jag förstår att han inte existerar mera. Det går inte ihop. Hur kan han vara så levande om han på riktigt är borta....
Det är väl så, att så länge jag håller honom levande i mitt minne, så lever han kvar, existerar han. Så länge jag minns så projiceras hans väsen tillbaka in på denna jord. Ibland är jag rädd att jag ska glömma, förlora små viktiga saker. För då förlorar jag honom.