vattendroppar

Jag är fascinerad av vattendroppar, av deras skönhet, blänket, kristallheten. Kan inte låta bli att fotografera allt med lite blänk i, en liten klang av glans. Här får ni en del av den vara jag hittade på datorn. Det får reflektera de ord jag nu scramblar ner på datorns skärm.

Det är otroligt hur mycket bättre jag känner mig själv nu än jag gjorde för ynka fem år sedan. Fem år sedan jag var jag en blåögd liten fjärt som trodde gott om alla människor, ville alla gott och trodde världsfred var något man konkret kunde förverkliga.

Fem år sedan trodde jag mig veta vad jag ville, vart jag ville, vem jag ville. Nästan allt det jag då trodde mig veta har ändrats. Förfinats. Förädlats.

Livet går så fort. Jag är 26 år gammal och känner mig som en tonåring. Jag borde veta så mycket mer. Jag borde vara så mycket mer. Inom tio år borde jag skaffa mig barn ifall jag vill ha några. Tio år sedan gick jag i gymnasiet. Det var precis just.

Åren går så fort. Tiden går så fort. Jag hinner inte med. Jag vill ta tag i nödbromsen, höra hjulen skrika, känna tiden stanna. Få en stund att tänka.

Tio magiska år. Ten crucial years, då så mycket "måste" hända. Egentligen har jag mina tvivel på alla händelserna. Vill jag verkligen ens inleda ett förhållande med någon, vill jag verkligen ens ha barn? Jag är inte säker. Livet kan vara så bra så som det är, då jag kan komma och gå så som jag vill. Vill jag binda mig själv till en familj, egentligen? Jag vet inte. Jag är uppfostrad i ett samhälle, som ger dig den drömmen, du antas vilja det, du ses som ett missfoster ifall du inte vill det. Jag vet inte om Hannah vill ha en man och barn. Samhälls-Hannah vill det nog, för det har hon lärt sig att vilja, men den riktiga Hannah, den innersta Hannah, jag är inte så säker på att hon vill det.

Jag är allt mindre beroende av andra. Allt mindre beroende av mamma. I detest my phone. I detest the internet, även om jag dagligen besöker det. Jag vill inte vara konstant anträffbar, det ger mig ångest. Nej, jag vill köra mitt eget race.

Jag sitter med en låda med makkaraperunat framför mig och funderar på livet. Det är väldigt finskt tycker jag.