torsdag

Idag har jag haft en trevlig dag, jajjamen. Åkte in till stora stan, fick mitt "måste" undanstökat och hoppade sedan på en spårvagn in mot centrum. Plötsligt svischade vi förbi Penny Lane, en vintage butik. Jag steg av på följande hållplats och spatserade till said store för att ta mig en titt. En underbar dam satt vid kassan, från topp till tå klädd i svart vintage. Hon var så stylish. Köpte en underkjol med lite tyll och stampade till nästa kvarter där jag poppade in i Samarias kirpputori. Hör och häpna, jag fyndade nånting! Ack ja, det gjorde jag, :). Klänningen härunder. Precis sån som jag älskar att klä mig i, precis sån som jag brukar beställa från nätet. Och den är BLÅ. Gissa vad jag betalade? 12 ynka euro. Vad glad jag blev. Bältet passar inte alls, men tog bara i nånting därhemma.

Detta är första gången jag ens provar fota mig själv i mina kläder, så bare with me, det blev ganska så scheisse och kläderna ser inte alls så fina ut som de gör på riktigt, men so what.
(Och jo, överskåpen saknar skåp, och nej, så ska det inte vara. Har helt enkelt inte fått upp dem ännu.)

Sen hoppade jag på spåran igen, fortsatte färden in mot mera centalt. Lyssnade på barnträdgårdsbarn som skulle och se på björnarna på Senatstorget. Log när två små flickor bestämde att den ena av dem skulle få det där prinsesslottet och den andra skulle få det där. Byggnaderna? Ateneum och Nationalteatern, :). Fortsatte själv också mot Senatstorget för att gurka på björnarna, gick där en stund med alla japanska turister. Shoppade i Delikatessen (favvoté, fröcroissant, sushi), såg Oreos (!), beundrade allt som fanns att köpa (fantastiskt kött, fisk, ost, färdig mat, frukter o grönsaker). Citymarket känns så snopet efter det.

Vad annat har jag då fyndat nyligen?
Jo:

och:

båda från www.vintagefashion.dk, båda underbara, precis så som jag vill ha det. Den ljusa har härlig spets på alla håll och kanter, i fållen, i handlederna, hela halsdelen.

Plus, denna:

Kjolen alltså. It is more than lovely, kjolen min, är inte så styv som den ser ut på bilden, rör sig fint. Jag diggar den, och jag diggar märket. Yep, det är Marimekko.

GLEE

Subtv börjar visa Glee fr.o.m. 16.10. WOOT!

En fantastisk serie med fantastiska musikinsatser. Madonna-avsnittet såg jag i USA och wow, den var bra. Jep, jag ska nog kolla på Glee jag, :).

just another day

Jag skulle skriva ett långt inlägg om något som jag tyckte var intressant, men så gick bloggen inte med på att ens ladda upp bilder från datorn, hur jag än försökte.

Så istället laddade jag upp en av mina bilder från flickr och berättar bara för er att jag idag varit på tyky-päivä, diskuterat tillsammans med hälften av arbetskamraterna, gått omkring med en GPS och försökt hitta olika raster (vi hittade 3 av 5...) och njutit av starkt solsken. Dessutom gick jag en länk på 4km i skogen, på led mellan alla de andra. De som styrde ledet höll en sådan fart att man inte ens kunde njuta av omgivningarna (underbar gammal skog, stora höjdskillnader, små tjärnar, mossa, trattkantareller, sådan skog som finns här i södra Finland men inte i Österbotten, en skog som ser ut som något ur en saga), svetten rann och blicken var fästad på marken, för att inte stopla på diverse rötter och hålor. Höjderna tänkte ta döden på mig... Men jag kämpade på och höll farten. Kom i mål. Njöt av kaffe med dopp i kota.

Nu sitter jag och beundrar mina taklampor. Si ni, en arbetskamrat satte upp dem åt mig igår, och behold, there was light! Har bott här i typ 2-3 år och nu först, nu har jag taklampor. Det ser så underligt ut... Glittrande kristaller kastar prismor på väggarna. Jag ska visa er nångång.

Family-photos

Jag fotade familjen "Bird-cherry blossom" i somras (hjälp va tiden har gått...), på två ställen. Här har ni några smakprov av resultatet. Det var första gången för mig som jag fotade fler personer än en på samma gång, eller visst har jag fotat fler personer förr, men inte på detta vis, med posering osv. Sprallat med kusinerna här och där, jo, men det är lite annat än att stämma träff med en familj som man sedan fotar, för att fota liksom, you know.


Det var mycket lärorikt, och svårare än jag hade tänkt. Att få tre personer att ha ögonen öppna och se någosånär fiffiga ut på samma bild är förvånansvärt knepigt. Likaså har jag lärt mig att inte fota i solsken (blir för kraftig skillnad mellan skugga o ljus, tacka vet jag molnigt, då himlen fungerar som en naturlig softbox (en sak som mjukar upp ljuset och distributerar det jämnt)), dessutom måste jag skaffa mig en stor heijastin, en vit yta att spegla ljuset från, dit vart jag vill ha den. Den behöver vara ganska stor, så att det ljus som återspeglas "täcker" en vuxen människa (den lilla jag har är nästan värdelös, lyser bara upp ett område lika stort som ett ansikte).

Till en början var jag en aning besviken på resultatet, tänkte att jag skulle få till stånd något bättre, vad det nu skulle vara då. Men igår kväll tog jag igen itu med att processera bilderna och hittade flera som jag tycker om. Det var trevligt. Nu har jag flera tiotals bilder jag med gott samvete kan skicka iväg åt familjen ifråga, :).


Senaste nattens processerande och genomgående av bilder fick mig också att igen inse hur bra mitt Tokina (50-135/2.8) objektiv är. Kanske jag ändå inte skall sälja den.

****

Vad annat då... tja, ingenting speciellt. Idag har jag köpt några sesam-honung patukka för att bekämpa sötsuget när den infinner sig. Hälsosammare så.

I will survive!

Dagens låt: Gloria Gaynor med "I Will Survive".
Because I indeed will. Detta är min chans. Detta är en möjlighet. Det finns bara en väg att gå, och det är upp (eller ner, om man talar i kg-språk). Och jag skall göra det.

*bestämd min*

Konstiga saker idag: se en limousin i Lojo... , debattera om vilken titel Magnus Ladulås egentligen hade (kung var det ju inte, eller hur....?), svettas i skinnrock och se termometern visa +20'C, fatta att Finlands Wicked-produktion är musik- och sångmässigt minst lika bra som Broadway (om inte bättre...), att vara säker på att man vunnit på lotto (och den enorma, onaturliga besvikelsen efteråt). Bl.a.

Nu kallar sängen, imorgon morn kl 5:30 startar Hannah gående till arbetet. Ja det gör hon. Heja på mig nu.

***************

EDIT kl 07:00 följande morgon:

*tystnad*

Okej... så jag gick inte till arbetet. Shit happens.
Men jag ska gå hem från arbetet istället, lämna bilen här, vilket betyder att jag måste gå imorgon kväll till arbetet också.

Har någon nån bra idé om hur man ska göra för att göra sig själv till en bättre morgonmänniska?

15, the siffran from hell

Just nu vill jag bara begrava mig under en gran eller en sten någonstans. Är chockerad och ledsen. Lite förtvivlad och mycket beklämd. Se, idag var jag på kuntotesti i Sjundeå. Det var hela paketet, själva testet med EKG och allt och så in-body-mätning, som berättar vad kroppen består av, ja precis allt framkommer. Muskelmassa i olika delar av kroppen, fettet, mineraler, vätskor... Jag har länge vetat att jag borde göra nåt åt min kropp, gå ner i vikt en aning, röra på mig mer, äta bättre. Jag har vetat det mycket väl. Men jag har inte ens anat att det kunde vara så illa som mätningen visade att det var. Jag fick en chock, tänkte börja gråta, ville bara sjunka ner genom golvet. Bördan kändes alltför tung, hur i all vida världen kunde jag någonsin lyckas med att uppnå mitt ideal.... No chance in hell.

Jag tänker inte säga vad jag vägde, för känner mig väldigt humiliated av den siffran, vill inte ens tänka på det, men jag kan säga, att jag borde gå ner 15 kg i vikt för att vara ungefär i mitt ideal. FEMTON KILO. De ni. BMI säger att jag är överviktig, inte mycket, men ändå. Överviktig. That's me. Enligt yhteenveto så borde jag meddetsamma göra nåt åt saken, för min dåliga kondition och min vikt är redan nu delvis en fara för min hälsa.
Aldrig kunde jag ha trott det.... Och jag vet inte vad jag ska göra med informationen. Känner mig fullständigt hjälplös. En total nolla.

Fetto.

Det enda jag nu vill är att äta en liter glass. Men kommer inte att göra det. Jag kommer hädanefter inte att röra vid något som kunde kallas gota. Nada. Vad annat kan man då äta? Jag vet inte, har inte ätit regelbundet på va 5 år, har ingen aning om hur man ens gör. Lagar varm mat kanske 2-3 gånger i veckan. Resten av tiden lever jag på smörgås, frukt, vatten. Enligt utträckningarna borde jag äta ca 1450 kalorier om dagen för att gå ner i vikt. Hah, jag äter mycket mindre än det. På riktigt. Jag äter alldeles för lite.


Jag vet helt enkelt inte hur jag ens ska börja. Var jag ska börja....


*chock*

objektiv

Här är mina objektiv. Flummigt fotograferat mitt i vardagsrummet en trist onsdagseftermiddag. Eller vilken dag är det idag...? One can never know.
Fotografering är en passion för mig, sättet jag får utlopp för min kreativitet på. Det är mitt sätt att slappna av, ta kontakt med mitt innersta, med mig själv. Fotograferingen har fått mig att bli friare, inte bry mig så mycket om vad folk tycker och tänker. Jag ligger på magen på vägar, smyger i buskar, har röven i vädret på de mest underliga ställen. Bara för att det är så fantastiskt roligt.

Men, fotografering är ju också fantastiskt dyrt också... speciellt om man är en sådan gear whore som jag. Dreglar och funderar på nya objektiv konstant, tror att mina bilder ska bli bättre av just den saken som jag inte har.

Vad har jag då?

Nikon. All the way and every day.

D50 och D90

Och sedan i införskaffningsordning:

Nikkor 50mm f/1.8D

Nikkor 16-85mm f/3.5-5.6 VR

Sigma 10-20mm f/4-5.6

Nikkor 35mm f/1.8 DX

Tokina 50-135mm f/2.8

Micro-Nikkor 105mm f/2.8 VR

Nikkor AI-S 50mm f/1.2

Helios-44-M 58mm f/2

Industar-9 85mm f/2

Nikkor 85mm f/1.8D

(rött= används ej > grönt= används alltid > blått= används emellanåt, svårt att säga om jag ska sälja eller ej)

Nu skulle jag måsta sälja en del, inte för att jag är tvungen till det, men för att jag knappt använder vissa av mina objektiv. Här hemma i vanliga förhållanden använder jag bara 35mm f/1.8, 50mm f/1.2 och Heliosen. De kallas prime-objektiv, är alltså inga zoom och är väldigt ljusstarka, vilket dessutom gör att man kan leka med blur och djup ganska så mycket. And me like that.

Vad vill jag ha då? (För jag vill ju alltid ha något... och speciellt nu, för Nikon har kommit ut med ett antal nya objektiv, just precis sådana som jag BEHÖVER.)

Nikkor 85mm f/1.4G

Perfekt för porträtt, fantastisk bokeh (områden som inte är i fokus, kvaliteten på blur)

Nikkor 35mm f/1.4G
Jag har redan f/1.8-versionen, men om jag went FX (alltså satsade på en täyskenno (istället för de croppikennon som jag nu har) kamera) så vore detta perfekt för mig, för nästan allting, en all-around-prime.


Nikkor 24mm f/1.4G
Den skulle jag vilja ha NU. Vill komma bredare än vad min 35 1.8 kan ge mig, detta objektiv skulle vara perfekt för resor, för precis allting. Motsvarar 35mm på en DX-kamera (eftersom alla objektiv och deras focal length måste multipliceras med 1.5x när man använder dem på en DX kamera, alltså croppikenno >> 24mm på FX= 24mm, 24mm på DX= ca 36mm, vilket betyder att min 35mm f/1.8 egentligen är 52,5mm på min DX-kamera). Anses redan vara den bästa wide-angle prime-objektivet på marknaden någonsin, fast den bara varit tillgänglig några månader. Pris? 1900€... Men iofs så är alla mina gear tillsammans värda över 3000€. Och om jag sålde en del...

Ja, fotografering är dyrt... men, med många objektiv är det faktiskt frågan om en investering. T.ex. ifall jag köpte ovanstående 24mm f/1.4, så kunde jag sälja den om några år och förlora enbart ca 20% av originalpriset. Med bra objektiv håller värdet i sig, och marknaden för begagnat glas är stort nuförtiden. Dessutom så kan man få saker billigt också, så som min Helios, den betalade jag hela 30€ för. Det är frågan om ett Sovjettida objektiv med crazy output, och med en bildkvalitet som är under sådär. Men jag gillar crazigheten, otydligheten och swirlen den ger mig.

Och, ja, såklart, det är inte dina verktyg som tar bilden, utan du som står/sitter/kryper/hukar bakom kameran, det är fotografen som tar bilden och bestämmer hur den ska se ut. Alla kameror, alla objektiv är bara verktyg i handen på "konstnären". De allra billigaste objektiven i handen på bra fotografer ger fantastiskt resultat, medan de allra dyraste objektiven i händerna på en usel fotograf ger, just det, uselt resultat. It's not the gear.
MEN, viss slags gear ger dig mera möjligheter, det är ett faktum. 24mm ger mig en helt annan vy än 35mm, f/1.4 ger mig helt andra möjligheter än f/4.


Hur jag skulle vilja att mitt kit skulle se ut:
D700 (eller egentligen uppföljaren som kommer nästa år, D800 kanske?) ~2200€
Nikkor 14-24mm f/2.8 ~1600€
Nikkor 35mm f/1.4G ~1800€
Nikkor 50mm ai-s 50mm f/1.2 (den enda som jag har...)
Micro-Nikkor 60mm f/2.8 ~500€
Nikkor 85mm f/1.4 ~1500€


Good glass, is always good glass....

För de flesta är detta inlägg av ett verkligt "intresseklubben antecknar"-värde, men just nu fick jag bara lust att skriva ner detta. You'll just have to suffer my friends. Eller inte läsa det. You're choice. Men imorgon skall jag till Rajala för att testa vissa objektiv på den egna kameran, se vad jag tycker och tänker efter det. Tjohoo.

HEL LOOKS

Jag har länge sedan hört om bloggen kallad HEL LOOKS, som publicerar bilder på vanliga, originellt klädda finländare på gatorna i Helsingfors. Men först just tittade jag in. Oj vad jag blev inspirerad, glad och överväldigad av människornas syn på sina kläder, på vad de vill åstadkomma, vad de tycker om osv. Det är så inspirerande att bläddra igenom bilderna, förstå helheten. Jag har nog alltid tyckt väldigt mycket om, och beundrat, folk som vågar gå utanför mainstream, vågar uttrycka sig själv genom sina kläder, men på nåt sätt öppnades mina ögon nu ännu mer. Speciellt de äldre damerna och deras klädsel fick mig att tänka: "så där vill jag vara när jag blir äldre".
Nästa gång jag ser en kvinna i medelåldern rusa runt på stan klädd i nåt hophafsat och grällt, så ska jag inte haja till, utan se tanken bakom, glädjas över färgfläcken, över individualiteten, och dessutom, om jag får chansen, säga åt personen hur intressant klädd denne är, på ett positivt sätt.
Fortfarande harmas jag över att jag inte sa det åt en gammal kvinna här i Lojo, att jag inte knallade fram till henne och berättade hur vacker hon såg ut... Hon kom in i ett café med en rollator, iklädd en gul dräkt, vita handskar, fina skor och en vacker hatt på huvudet. Beställde sin semla vid disken och så gick hon ut igen. Sakta såg jag henne vandra tillbaka mot ett våningshus, stödd på sin rollator. Hon var underbar. Och jag ville att hon skulle veta det...

Nästa gång försumpar jag inte chansen.


HEL LOOKS

7 saker

I brist på annat, så tar jag det nu då. Blev nominerad av Mia för en liten evighet sedan, tack för det, :). 7 saker om mig själv, helst sådant som de flesta kanske inte vet. I och för sig är jag inte direkt känd för att hålla tillbaka och vara blyg när det gäller mig själv, så... ingenting kommer knappast som en överraskning för någon, :). Detta blir random och möjligtvis mycket tråkigt. Skyll er själva.

* Jag fyller snart 27 och har aldrig sällskapat, inte ens på lek. Kommer så bra ihåg det då vi gick på åk 5 eller åk 6 och Micke hade frågat av Heidi om han fick chans på henne under en bussresa. Heidi var dock lite motsträvig, hon sa att hon går med på det om nån annan också börjar va ilag. Nå, jag blev övertalad till att gå med på att de andra flickorna frågade av Robbe om han vill börja va me mig. Hahaa. Under den tiden gick jag med på vad som helst för att känna mig som en i gänget. Jag kommer ihåg hur jag satt och väntade på bänken längre bak i bussen medan flickorna frågade av R som satt längre fram. Så kom de tillbaka och sa bara kort: "int vila han". Fastän jag inte ens var förtjust i honom så kändes det som en besvikelse, att jag inte dög. Och så har det fortsatt ända sedan dess. Jag har fått bla.a höra att jag verkar kall och högfärdig, fast jag egentligen bara är så väldigt blyg med män, att jag helt enkelt inte vet hur jag skall vara med dem, än mindre prata. Jag är uppvuxen bland starka kvinnor och få män, och förstår mig helt enkelt inte på karlar, på deras roll. Dynamiken i ett förhållande är något fullständigt mystiskt för mig. Därför beter jag mig helst lite avvaktande mot mina vänners pokjvänner, jag förstår inte riktigt var jag skall placera dem så att säga, hur jag skall bete mig mot dem. Känner mig väldigt osäker. Hur underligt det än låter.

Jag vet inte ens om jag skulle klara av att vara i ett förhållande... är alltför självständig och självisk när det gäller mig och min egna tid (för att inte tala om klädskåp...och skoskåp....).

* Jag är aldrig sjuk. Never ever. Senast jag hade feber var för 3 år sedan, och det var en häpnadsväckande händelse. Jag yrade och svettades. Föregående feberupplevelse är igen nästan 15 år tillbaka i tiden. Tror det var när vi skulle med Körmix-kören till skolmusik på Åland 1996. Ibland skulle det vara så "roligt" att få vara sjuk en stund, få vara borta från arbetet med småfeber, mysa därhemma under filtar och läsa en trevlig bok. Men näpp. Har varit sjukledig pga sjukdom hela 3 dagar de senaste fem åren. Typ. Men så är jag ju nog såklart glad att jag är frisk och kry, det skulle ju vara en hädelse att uttrycka nåt annat.

* Impulsivitet is tha shit, att gå på känslor, kasta sig in i saker och ting, helst utan att tänka, det är så det funkar för mig. Åtminstone när det gäller shopping och kreditkort... Anything for that high!

* Första gången jag fattade att man kunde känna något extra för pojkar var när jag tittade på Boyzones musikvideo från Mr Bean-filmen. Min första celebrity-crush: Stephen Gately. Han var mörk och söt. Dessvärre var han bög och så tog han och dog häromåret. (Det påminner mig om att jag inte hört "Love me for a Reason" på hur länge som helst... "don't love me for fun, girl, let the reason be love, girl, love me for a reason, let the reason be love..") Jag tror det var samma år som Leo diCaprio kramade om mitt hjärta riktigt ordentligt. Tala om att vara besatt. Jag tror att jag fortfarande har kvar alla de där planscherna, alla de där urklippen om Titanic. Någonstans i nån låda.

* Jag är väldigt tolerant, tycker att var och en skall leva precis så som de själv vill och nån skall inte ha nåt att säga till om det (inom vissa gränser såklert, tycker t.ex. inte att könsstympning är så värst trevligt direkt), vare sig det gäller sexualitet, yrkesval eller andra drag i livet. I överlag vill jag alltid veta varför, och förstå vad som ligger bakom, skaffa information. Jag behöver inte acceptera allt, men jag tycker att jag måste försöka förstå innan jag ens uttrycker min åsikt, se saken från olika håll. Försöker alltid vidga mina vyer och glädjs i världens mångfald.

* Jag var ungefär ett år gammal när jag första gången blev medveten om snö (är ju född på julafton). Moffa berättar alltid om hur jag gick ut och tvärstannade på trappan. Försiktigt, försiktigt lät jag ena foten sjunka ner i det vita, ryckte snabbt upp den, och försökte igen. Sedan sade jag med förundrad stämma: "kuka tämä?" Den första snön är nog fortfarande ett magiskt ögonblick som jag alltid njuter av. (Nu då jag börjar fundera så kan de hända att jag var nästan två år gammal... kanske jag skulle ha varit för liten för att förstå som ettåring...) Och jo, det första språket jag yttrade var finska, och på tal om det, så tills jag fyllde 3 år pratade jag bara finska med män och bara svenska med kvinnor. Så var det ju därhemma, varför skulle resten av världen vara annorlunda? :)

* Jag har velat bli arkeolog sedan jag var 8 år gammal. Den första drömmen var att hitta Cleopatras grav, numera bryr jag mig egentligen inte om egyptologi. Kärleken för historia och gamla ting har jag nog kvar, och djupt går den. Länken är människan, går och funderar över vem det var som drack ur det urgamla kärlet, vem som satt på den vittrande stolen. Vem var de, vad tänkte de? Därför tänker jag börja studera kulturantropologi, jag får ta mig an människan, på flera olika plan. Jag känner mig länkad till världsalltet, till det och dem som kommit före mig, och jag vill veta vem de var, vad det var, hur jag har kommit hit jag är idag. Kulturmässigt, psykologist, fysiologiskt. Världen är ett snurrande hjul. 'Round and 'round we go.

*********
De va de. Som sagt, jag klarar inte av att uttrycka mig kort i skrift. Går ej. Det flummar alltid till sig. Här finns säkert typ 20 fakta istället för 7, men låt gå för det. Dessutom är jag så arma trött nu just efter att ha sovit hela en timme förra natten, att detta var allt jag klarade av att producera. Take it or leave it. Adios.
*********

Ah, nomineringar då... det verkar som om de flesta jag känner redan nominerats och sagt sitt... Men men, Maja, hon är fräck i käften, på ett bra sätt, så jag säger att du får klämma till med något intressant. Och så kan jag säga Johanna B (EDIT: I did it again, du kommer nog för alltid o evigt vara JB i mitt huvud, de kan int hjälpas, :) ), ni har möjlighet att skriva skilt för dig o R, så får vi andra mer att läsa, så get it done my dear! Och och... nå men Jusu, du är också öppen av dig annars också, men kryp in i din själs mörka skrymslen och gräv fram nåt intressantare än jag lyckades med, that won't be hard ey, :).

Så där ja, då har jag väl utfört min plikt.

an encounter

Idag var jag ute och gå en snutt. Slank iväg meddetsamma som solen tittade fram bakom de gråtunga molnen.

Först låg jag under ett brinnande träd. Tittade upp mot allt det gula, kände en otrolig frid. Vinden susade, solen värmde.

Gick vidare, in bland hasselnötsbuskarna, in i lunden den sköna. Satte mig på stranden, ner på de runda, små stenarna. Såg vågorna rulla in, en efter en. Fotade lite dittan och dattan. Njöt. Såg en skymt av något ljust pila förbi i ögonvrån, men just som jag skulle investigera saken närmare så kom en man längs stigen.
Det visade sig vara en man jag träffade i vintras, i samma lund. Underlig typ, pratade på om sitt arbete, om sin orkan, om livet. Gick en bra stund innan han frågade om jag kommer med, går vidare. "Nej", sa jag, "jag skall sitta här en stund till, så länge det finns ljus". Blev som tur av med honom efter det.

Istället kunde jag njuta av det sista fotografi-värda ljuset. Jag vände mig om mot vattnet igen och... gapade. Där ute på vattnet satt en fé, en älva, en liten varelse, så ljuv, så oemotståndlig, så käck och fri. Nynnande sakta för sig själv. Sakta, sakta ålade jag mig närmare, försökte att inte rassla stenarna.


Hon var inte rädd för mig av nån anledning. Fortsatte att småsjunga hur mycket närmare jag än kom. Jag tror hon faktiskt tyckte om att ha kameran fokuserad på sig. Plötsligt pilade hon iväg, skuttade över stenar och försvann in i buskarna.
Jag sprang efter.

***
Hittade henne längre fram, på bryggan. Hon smålog när hon såg mig komma, stilla för sig själv verkade det som.
Så kom en vindpust. Och älvan försvann i vattnet. "Plask".
Jag tittade dumt på det tomma räcket en stund. Såg på vattenytan. Ingen älva som dök upp. *suck*
Resignerat lät jag min blick leta efter ett sätt att ta sig ner dit, sträcka mig efter henne, rädda den lilla. Tog av mig skorna, strumporna, vek upp byxbenen. La rocken åt sidan, kavlade upp ärmarna. Stegade försiktigt iväg längs med bryggans kant. Hesitated for a second, men steg sedan ner i vattnet, tog ett steg, tog ett annat. Kände vattnet stiga över knäna på mig. Böjde mig neråt och kände blusen bli våt, men fick tag i älvan, hahaa!

Vattnet var inte ens kallt. Jag njöt där jag sedan stod på bryggan, njöt av att känna träet under mina bara fötter, njöt av att ha känt en pust av sommaren igen. Av att komma närmare naturen. För en stund kändes det som om jag sprang på villan igen, längs med stränderna, barfota och med vinden lekande i håret.

Jag frös inte alls. Jag bara njöt.

Älvan då? Ja, hon satt en stund på bryggan, torkade sig verkade det som, och sedan var hon borta. Lika fort som hon kom så försvann hon. In bland lundens lummiga grönska.

Jag satt kvar en stund, funderade på henne, på mig. På kvinnor, på deras frihet, deras styrka... På alltmöjligt.

Sen gick jag till butiken, köpte potatis och grädde. Gjorde kantarellsås av kantareller jag plockade igår i skogen.

Shoes for blues

Åh, skor.... så fina skor... skulle beställa alla dessa ifall jag hade pengar. Allihopa. Ordentlig klack, lite 1950's stil, färger. My kind of shoes. Det är via www.modcloth.com som man kan gotta sig i dessa skönheter. Det har jag gjort redan länge... O blues? Jag är lite blue idag. Blue som i moody, melankolisk, tankspridd och smått nedstämd. Då piggar skor alltid upp. Allra helst skulle man ju köpa dem också...

kivnna?

Precis just skrattade jag till på arbetet. Ljuset är dämpat i salen, och allt är stilla och tyst. Jag hörde den sista klangen av mitt skratt, ljudet av det och vet ni vad, det vad jag hörde var en vuxen kvinnas skratt. En mogen röst.

Och nu sitter jag här och funderar och är en aning tagen av tanken: jag är en vuxen kvinna. En kvinna. Se ni, den tanken har jag inte tidigare tänkt. Att jag är vuxen, jo, men att vara kvinna, det har inte slagit mig in.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om saken.

(PS... ser du förresten hjärtat i mitten på nedre kanten på bilden? Den är gömd, för ibland kan gömda hjärtan vara de allra bästa, de mest utsökta. DS.)

tankar om fotografering et moi

Jag har inte fotat så mycket under sommaren, inte under våren heller. Eller nej, fel, visst har jag fotat, men mera människor, tillfällen, inte så som jag brukar, hitta de där små sakerna i naturen som jag fastnar för, krypa omkring på marken och fånga en speciell vinkel. Detaljer. Jag trodde jag skulle bli vild av glädje när grönskan kom... Trodde jag skulle vara ute med kameran i högsta hugg var och varannan dag. Men nej.

Men nu inspireras jag, av hösten, av att naturen skakar om sig, av att man börjar se former och gestalter, linjer och kurvor. Bara grenar, flygande blad, färgglädje och en aning rusk. För att inte tala om regn och dess blänkande skönhet.

Jag förstår nu att vintern tvingade mig att inspirera mig själv, tvingade mig att bli påhittig, även om det kändes frustrerande med nada ljus och bara vitt och grått överallt. Men jag har tagit några av mina bästa bilder under just vintern, tycker jag själv.

Det är något med sommaren och grönskan som får mitt fotografiska sinne att domna, det blir för mycket av det goda liksom. Det grumlar till allting, får allting att smälta ihop till en enda massa. Vilket är intressant.

Nu hoppas jag på en fin höst, med underbar ruska, med rusk och regn, med klara underbara blå skyar. Vi får se hur det går.

(här en av mina få bilder från våren, ett vanligt trästaket med ett prunkande körsbärsträd som bokeh-bakgrund)

The Legend of the Guardians

Idag var jag och se på Toy Story 3:an i 3D. Tyckte väldigt mycket om den, skrattade och fnissade, snyftade i slutet. Jep, den va goo.
Men, hör ni, jag blev alldeles begeistrad då jag fick se denna preview, den här ovan. I 3D (trailern är obviously i 2D...). Fantastiskt. Jaa, hör ni, den såg otrolig ut på bioduken, fantastisk användning av 3D, underbart djup, så fina detaljer, och musiken, ja musiken... Denna skall jag absolut se i oktober, och hör sen!

Avatar med ugglor, jaa, så såg den ut. Lika fantastiskt vackert visuellt som Avatar. De ni.

New York....

Precis nu saknar jag New York så oerhört mycket att det gör ont. Vad jag önskar att jag vore där, gick på gatorna, satt på bänkarna, blickade ut över the skyline, fotade människorna, upptäckte nya neighbourhoods, satt på subwayn, kände energin flöda, kände mig hundraprocentigt levande....

Det blir en resa i höst, det är orsaken till mina känslor, det fick mig att fundera på andra resor, på världen, det uppväckte min längtan till stället som jag kallar mitt andra hem. New York är för dyrt denna gång (sista veckan i oktober och först nu i planeringsstadiet), det blir något i Europa, vilket är fantastiskt bra det också. London, Barcelona, Prag...? Ska bli härligt roligt, det ska det. Och lite spännande att inte resa ensam också.

Men ikväll sitter jag här och tänker på New York, på mitt New York, ser på bilderna mina, läser min egen resdagbok, minns och längtar.....

************
Detta är länken till min senaste trip report, ifall nån har intresse att läsa lite. Den är inte färdig... har 5 dagar oskrivna, borde ta itu med det och det basta.... Läs, så vet ni hur mitt New York ser ut, :).
http://www.tripadvisor.com/ShowTopic-g60763-i5-k3608532-Trip_report_Through_tears_and_ash_I_came_NYC_April_19_29-New_York_City_New_York.html

(förresten så håka jag att jag faktiskt har 4 New York-bilder på första blog-sidan min... hah, tala om att ett undermedvetet uppledande till detta crescendo)

hösten är här

Idag köpte jag blåbär, hallon och rödbetor på Tölö torg av en glad äldre dam som bad mig smaka på allt jag såg. Och det gjorde jag såklart. Sedan köpte jag två färgglada blombuketter av en herreman. Vad trevligt det skulle vara att ha ett torg nära sig, kunna språka med damerna och köpa färska grönsaker. Kanske nån dag.

Efter min mini-resa var jag så trött att jag stupade i säng och sov tills det var dags att åka till arbetet. Nu orkar jag natten igenom.

Det blåser ute, hårt. Det viner kring knutarna och på Tölö torget stod damerna i stopparockar. Hösten är här. Hurraa! För vet ni, jag tycker verkligen om hösten, det är mysigt, det är färggrant, det är stormigt, det är krispig luft och regnskurar. Det är skinnjackor och halsdukar. Strumpbyxor och stövlar. Vad härligt att få klä sig så som man vill igen, i sina favoritkläder!

På tal om favoritkläder, jag har påbörjat min vandring mot "alla kläder SKA sitta bra igen på mig"-slutmålet. Betalade första månaden av gymmedlemskapet häromdagen och nu väntar jag på att få börja med zumba och hotjooga. Dessutom ska jag nästa vecka göra kuntotesti och få ett personligt träningsprogram. Nu ska det spurtas kära vänner. Baletten igen börjar nästa vecka, få se om mina leder tänjs någonstans mera...

*********

(psst... Mia, jag är messissä med din nominering, måste bara fundera först vad i helsike jag ska hitta på.... dessutom borde jag pyssla till ett självporträtt, tror jag kör med hela hoiton i samma veva...just so you know, :).)

Streets of Fire

God bless the 80's!! The tunes, the rhythm's, the beat! How can you not dance, how can you not succumb to the glory of music like this!

Vad härligt att låta högtalarna skalla, basen brusa och dansa med dammsugaren.... ah this is the energy of life.

(fast det låter väldigt platt på datorn... måste ta till hårdare verk, yeah baby!)