Jag har länge sedan hört om bloggen kallad HEL LOOKS, som publicerar bilder på vanliga, originellt klädda finländare på gatorna i Helsingfors. Men först just tittade jag in. Oj vad jag blev inspirerad, glad och överväldigad av människornas syn på sina kläder, på vad de vill åstadkomma, vad de tycker om osv. Det är så inspirerande att bläddra igenom bilderna, förstå helheten. Jag har nog alltid tyckt väldigt mycket om, och beundrat, folk som vågar gå utanför mainstream, vågar uttrycka sig själv genom sina kläder, men på nåt sätt öppnades mina ögon nu ännu mer. Speciellt de äldre damerna och deras klädsel fick mig att tänka: "så där vill jag vara när jag blir äldre".
Nästa gång jag ser en kvinna i medelåldern rusa runt på stan klädd i nåt hophafsat och grällt, så ska jag inte haja till, utan se tanken bakom, glädjas över färgfläcken, över individualiteten, och dessutom, om jag får chansen, säga åt personen hur intressant klädd denne är, på ett positivt sätt.
Fortfarande harmas jag över att jag inte sa det åt en gammal kvinna här i Lojo, att jag inte knallade fram till henne och berättade hur vacker hon såg ut... Hon kom in i ett café med en rollator, iklädd en gul dräkt, vita handskar, fina skor och en vacker hatt på huvudet. Beställde sin semla vid disken och så gick hon ut igen. Sakta såg jag henne vandra tillbaka mot ett våningshus, stödd på sin rollator. Hon var underbar. Och jag ville att hon skulle veta det...
Nästa gång jag ser en kvinna i medelåldern rusa runt på stan klädd i nåt hophafsat och grällt, så ska jag inte haja till, utan se tanken bakom, glädjas över färgfläcken, över individualiteten, och dessutom, om jag får chansen, säga åt personen hur intressant klädd denne är, på ett positivt sätt.
Fortfarande harmas jag över att jag inte sa det åt en gammal kvinna här i Lojo, att jag inte knallade fram till henne och berättade hur vacker hon såg ut... Hon kom in i ett café med en rollator, iklädd en gul dräkt, vita handskar, fina skor och en vacker hatt på huvudet. Beställde sin semla vid disken och så gick hon ut igen. Sakta såg jag henne vandra tillbaka mot ett våningshus, stödd på sin rollator. Hon var underbar. Och jag ville att hon skulle veta det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar