Jag har inte fotat så mycket under sommaren, inte under våren heller. Eller nej, fel, visst har jag fotat, men mera människor, tillfällen, inte så som jag brukar, hitta de där små sakerna i naturen som jag fastnar för, krypa omkring på marken och fånga en speciell vinkel. Detaljer. Jag trodde jag skulle bli vild av glädje när grönskan kom... Trodde jag skulle vara ute med kameran i högsta hugg var och varannan dag. Men nej.
Men nu inspireras jag, av hösten, av att naturen skakar om sig, av att man börjar se former och gestalter, linjer och kurvor. Bara grenar, flygande blad, färgglädje och en aning rusk. För att inte tala om regn och dess blänkande skönhet.
Jag förstår nu att vintern tvingade mig att inspirera mig själv, tvingade mig att bli påhittig, även om det kändes frustrerande med nada ljus och bara vitt och grått överallt. Men jag har tagit några av mina bästa bilder under just vintern, tycker jag själv.
Det är något med sommaren och grönskan som får mitt fotografiska sinne att domna, det blir för mycket av det goda liksom. Det grumlar till allting, får allting att smälta ihop till en enda massa. Vilket är intressant.
Nu hoppas jag på en fin höst, med underbar ruska, med rusk och regn, med klara underbara blå skyar. Vi får se hur det går.
(här en av mina få bilder från våren, ett vanligt trästaket med ett prunkande körsbärsträd som bokeh-bakgrund)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar