an encounter

Idag var jag ute och gå en snutt. Slank iväg meddetsamma som solen tittade fram bakom de gråtunga molnen.

Först låg jag under ett brinnande träd. Tittade upp mot allt det gula, kände en otrolig frid. Vinden susade, solen värmde.

Gick vidare, in bland hasselnötsbuskarna, in i lunden den sköna. Satte mig på stranden, ner på de runda, små stenarna. Såg vågorna rulla in, en efter en. Fotade lite dittan och dattan. Njöt. Såg en skymt av något ljust pila förbi i ögonvrån, men just som jag skulle investigera saken närmare så kom en man längs stigen.
Det visade sig vara en man jag träffade i vintras, i samma lund. Underlig typ, pratade på om sitt arbete, om sin orkan, om livet. Gick en bra stund innan han frågade om jag kommer med, går vidare. "Nej", sa jag, "jag skall sitta här en stund till, så länge det finns ljus". Blev som tur av med honom efter det.

Istället kunde jag njuta av det sista fotografi-värda ljuset. Jag vände mig om mot vattnet igen och... gapade. Där ute på vattnet satt en fé, en älva, en liten varelse, så ljuv, så oemotståndlig, så käck och fri. Nynnande sakta för sig själv. Sakta, sakta ålade jag mig närmare, försökte att inte rassla stenarna.


Hon var inte rädd för mig av nån anledning. Fortsatte att småsjunga hur mycket närmare jag än kom. Jag tror hon faktiskt tyckte om att ha kameran fokuserad på sig. Plötsligt pilade hon iväg, skuttade över stenar och försvann in i buskarna.
Jag sprang efter.

***
Hittade henne längre fram, på bryggan. Hon smålog när hon såg mig komma, stilla för sig själv verkade det som.
Så kom en vindpust. Och älvan försvann i vattnet. "Plask".
Jag tittade dumt på det tomma räcket en stund. Såg på vattenytan. Ingen älva som dök upp. *suck*
Resignerat lät jag min blick leta efter ett sätt att ta sig ner dit, sträcka mig efter henne, rädda den lilla. Tog av mig skorna, strumporna, vek upp byxbenen. La rocken åt sidan, kavlade upp ärmarna. Stegade försiktigt iväg längs med bryggans kant. Hesitated for a second, men steg sedan ner i vattnet, tog ett steg, tog ett annat. Kände vattnet stiga över knäna på mig. Böjde mig neråt och kände blusen bli våt, men fick tag i älvan, hahaa!

Vattnet var inte ens kallt. Jag njöt där jag sedan stod på bryggan, njöt av att känna träet under mina bara fötter, njöt av att ha känt en pust av sommaren igen. Av att komma närmare naturen. För en stund kändes det som om jag sprang på villan igen, längs med stränderna, barfota och med vinden lekande i håret.

Jag frös inte alls. Jag bara njöt.

Älvan då? Ja, hon satt en stund på bryggan, torkade sig verkade det som, och sedan var hon borta. Lika fort som hon kom så försvann hon. In bland lundens lummiga grönska.

Jag satt kvar en stund, funderade på henne, på mig. På kvinnor, på deras frihet, deras styrka... På alltmöjligt.

Sen gick jag till butiken, köpte potatis och grädde. Gjorde kantarellsås av kantareller jag plockade igår i skogen.