fredag 24 september 2010

15, the siffran from hell

Just nu vill jag bara begrava mig under en gran eller en sten någonstans. Är chockerad och ledsen. Lite förtvivlad och mycket beklämd. Se, idag var jag på kuntotesti i Sjundeå. Det var hela paketet, själva testet med EKG och allt och så in-body-mätning, som berättar vad kroppen består av, ja precis allt framkommer. Muskelmassa i olika delar av kroppen, fettet, mineraler, vätskor... Jag har länge vetat att jag borde göra nåt åt min kropp, gå ner i vikt en aning, röra på mig mer, äta bättre. Jag har vetat det mycket väl. Men jag har inte ens anat att det kunde vara så illa som mätningen visade att det var. Jag fick en chock, tänkte börja gråta, ville bara sjunka ner genom golvet. Bördan kändes alltför tung, hur i all vida världen kunde jag någonsin lyckas med att uppnå mitt ideal.... No chance in hell.

Jag tänker inte säga vad jag vägde, för känner mig väldigt humiliated av den siffran, vill inte ens tänka på det, men jag kan säga, att jag borde gå ner 15 kg i vikt för att vara ungefär i mitt ideal. FEMTON KILO. De ni. BMI säger att jag är överviktig, inte mycket, men ändå. Överviktig. That's me. Enligt yhteenveto så borde jag meddetsamma göra nåt åt saken, för min dåliga kondition och min vikt är redan nu delvis en fara för min hälsa.
Aldrig kunde jag ha trott det.... Och jag vet inte vad jag ska göra med informationen. Känner mig fullständigt hjälplös. En total nolla.

Fetto.

Det enda jag nu vill är att äta en liter glass. Men kommer inte att göra det. Jag kommer hädanefter inte att röra vid något som kunde kallas gota. Nada. Vad annat kan man då äta? Jag vet inte, har inte ätit regelbundet på va 5 år, har ingen aning om hur man ens gör. Lagar varm mat kanske 2-3 gånger i veckan. Resten av tiden lever jag på smörgås, frukt, vatten. Enligt utträckningarna borde jag äta ca 1450 kalorier om dagen för att gå ner i vikt. Hah, jag äter mycket mindre än det. På riktigt. Jag äter alldeles för lite.


Jag vet helt enkelt inte hur jag ens ska börja. Var jag ska börja....


*chock*

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag känner med dig Hannah! I know how THAT feels, kom hem från min resa Down Under och dödsstöten kom när jag steg på vågen. Har varit ganska stadig viktmässigt de senaste fem åren och pendlat mellan tre kilo ungefär. Att sedan fatta att jag vägde nästan tio kilo mer än min "lättaste" normala vikt var bara för hemskt. Det värsta var att jag inte själv lagt märke till det! Inte satt på mig ett par jeans på ett par månader...

Det surrealistiska var att jag skämdes mest för att det kändes som om I'd let EVERYONE ELSE DOWN. Jag menar hur bakvänt är inte det?!

<3

Hannah sa...

O jaa... det är förrädiskt att inte använda byxor... Det har jag inte gjort på ett par år. Kjolar o klänningar "antavat niin paljon enemmän anteeksi" så att säga...
Och det är så sant med det där att tänka på andra, jag känner mig dum, släpphänt och helt enkelt oduglig inför folk. Som att DE ANDRA pekar anklagande på mig och int vill va me mig mera.
Tala om löjlighet i potens 10.

Men, elämä on ja se kasvattaa, :).

Hur gick du tillväga med din diet-plan, var det bara rör-på-dig-mera, eller gjorde du nåt speciellt?

*krama*

Anonym sa...

Voi ei! Skrev just värsta romanen här o allt bara försvann!

Jag börja lite försiktit med LCHF-dieten på sommaren. Så småningom lämnade jag bort allt bröd, pasta, ris, potatis, spannmål. Det enda jag visste var att jag åt på tok för myki kolhydrater å därifrån börja jag. Det har blivit myki ost o ägg sen det ;)

Började också gå på lesmills timmar, just nu 2-3 ggr i veckan. (Noll tidigare gym erfarenhet)

Just nu har jag stagnerat i viktnedgången eftersom jag e en sån gotta-gris o fortfarande får i mig för myki socker. Fast ja int har vari så strikt med dieten så har dn haft tydliga skillnader som lugn mage och att portionerna blir mindre för man blir fortare mätt. Men för att göra mera framsteg borde jag skärpa mej lite till...

Hiljaa tulee hyvää. Så det e var ja e nu. Tsemppikramar min vän. Hee int leett, mutta se kasvattaa ^^