I'm on my way

Imorgon morn ringer väckarklockan kl 04:15. Uh-oh. Tala om groteskt. Dessutom så sitter jag bara här och har inga bekymmer i världen liksom, även om min kappsäck är opackad och allt ligger huller om buller runtom mig. Jag får ingen känsel för denna resa helt enkelt. Det... känns inte som om jag skall någonstans. Underligt. Nå, antar att jag kommer att känna en hel del imorgon morn när det är dags att stiga upp. Jaa du, då känner jag nog en hel del mindre positiva saker.

*skrockar*

Här får ni några bilder från min föregående resa till Storbritannien. Året är 2008, maj, och platsen Edinburg, Glasgow och St Andrews. Gick just igenom bilderna och... tja, de är verkligen inget att hänga i granen. I've come a long way från de tiderna. Kameran var en liten pockare och om inte korniga så är de hutlöst suddiga.

Bättre lycka denna resa istället!
Jag hoppas att jag har många fina saker att visa er när jag landar här hemma igen, :).
Ciao!

a fruitful day. not.

Idag skulle jag göra så mycket. Pila hit och dit och utföra olika ärenden. Avsluta dagen förnöjt sittande på soffan.
Av allt som jag skulle göra är bara det sista sant. För här sitter jag nu förnöjt på soffan, utan att ha uträttat ett dugg. Så kan det gå.
Istället har jag suttit apatiskt framför datorn, gått en runda omkring Virkby, upptäckt nya härliga stigar med uråldriga träd och vittrande staket runt försvunna hus.

Jag är definitivt en av de människor som är mästare på att skjuta upp saker, på att vinka iväg saker med tåget till morgondagen, eller nästa vecka, eller till Never-Ever-Land.
Allt som man bara kan skjuta upp, skall så ock göras.

Mitt deadline för allting är imorgon.
Vilket betyder att jag får pila än värre, svettas ihjäl mig och stressa mig bortom förstånd.
Jag är van, ack så van.
Faktum är också att med en deadline som står över mig som en bödel, färdig att snagga min hals, så får jag något till stånd, blir jag t.o.m. effektiv. Tänk er, mig som effektiv.
Det skulle ni säkert vilja se.
Tro mig, det skulle jag också...

Men morgondagen, vad för den med sig för mig?
* Shoppning av strumbyxor, bruna sådana, såna som helst hålls på när man går mycket. Inte sådana som slinter ner och får en till slut att gå som om man gjort ner sig i byxorna och dessutom får inre låren att skavas upp och börja blöda. Nej, sådana strumpbyxor vill vi inte ha.
* Tömma bilen på alltmöjligt skräp. Som t.ex. fyra kakkupor, sommarskor, paff i mängder.
* Tvätta bilen.

* Bära upp de arma vinterringarna från förrådet. Svettas och svära.
* Köra iväg till Euromaster för att ställa mig i kön för att få däcken utbytta. Väntetid, kanske två timmar?

* Bära ner sommarringarna till förrådet. Svettas och svära.
* Städa hela huset. Eller åtminstone köket i form av diskning. Roligare att komma hem till ett lite mindre rådd.
* Packa pappas kappsäck. Eller min. Borde egentligen börja redan ikväll, men hej, jag orkar inte.
* Ladda kamerans akku och vara-akku.

* Raka benen. För första gången sedan sommaren faktiskt. Hoppas jag inte förfryser.

* Leta rätt på ett antal underbyxor. Ja, jag saknar flera par. Har ingen som helst aning om vart jag satt dem. And that's too bad, för jag skall ha dem med i kappsäcken min.
* Bestämma vilka skor som jag ska med mig. Det är en av de svåraste uppgifterna som finns inför en resa. Speciellt eftersom det bor så många par av dem hemma hos mig. Jag tror jag måste säga upp hyreskontraktet med en del av dem, de tycker nämligen lite för mycket om att bjuda in sina vänner och bekanta, har jag märkt.

* Bestämma vilka objektiv till kameran jag ska ta med mig. Autsch. Tror det blir 35mm f/1.8, 50mm f/1.2, 85mm f/1.8 och 10-20mm f/4-5.6, men... Men.


Bland annat. Har redan glömt hälften av allt det viktiga och kommer säkert att glömma hälften av det jag kom ihåg ännu idag tills imorgon.

För jag skall ju till London tidigt på onsdag morgon.
Vilken tur att vi inte flyger med Finnair, då kunde jag stressa mig ihjäl en liten aning.
Tänk vilken otur jag kunde ha haft, askmolnet när jag skulle till New York, och nu strejk när jag skall till London.
Men som sagt, det är British Airways denna gång.
Vad roligt det ska bli!

London alltså.

Jean Sibelius

Symphony No.5 Finale.
Esa-Pekka Salonen.

Det vackraste jag någonsin hört.
Gåshud.
Stillhet.
Förundran.

Svanar.

I have seen snow!

Igår såg jag snö för första gången i år. Och ingen kamera hade jag med mig. Äsch. Körde iväg mitt på dagen mot Helsingfors från ett soligt och torrt Lojo. Ungefär vid Veikkola såg jag ett vitt moln komma emot mig och plötsligt var världen vit, det virvlade av flingor i luften. Magiskt. Det fortsatte och ökade i styrka ända fram till H:fors och jag skuttade fram i den starka vinden bland snöflingorna. Första snön!

Inget blev kvar på marken dock. Bara våta fläckar.

När jag körde hem tillbaka så möttes jag igen av ett Lojo i solsken, och torka. Ingen snö. Inga flingor. Ingenting. Bara en fin höstdag.

På arbetet sade de från södern att det i Hangö snöat 5cm. Också i Karis kom det en del.

Men inte i Lojo. Nada.

Få se när de första flingorna faller här i min nuvarande hemstad.

Imorse när jag for från arbetet fick jag skrapa bilfönstrarna för första gången. De var ordentligt igenfrusna. Jag hade inga vantar, ingen halsduk.

Det kallas att frysa, har jag hört. Länge sen sist.

Stackars bilen fick startas kall, för inte kan man ju komma ihåg nåt sånt som värmesladd o dyl efter att inte ha tänkt på det på så många månader.
Den protesterade med att söndra ena bakdörrens handtag.

Jag vet inte vem av oss som nu är surare.

Jag arbetade förra natten och nu denna natt också. Det kallas tortyr. Att arbeta båda veckoslutsnätterna. Alla som ringer är fulla och svär och har sig. Man får inget fiffigt ur dem. De slåss och slocknar, river och drar, härjar och snarvlar. Och jag får lyssna på allt.

It is not nice. Oerhört frustrerande och får snabeln i pannan att växa till fantastiska dimensioner.

Veckans jäniskevennys kom en stund sedan. Fick ett txtmeddelande från arbetet där det stod:

LOUHI: ALAIKÄINEN NÄPPÄRI ITKEE KOPISSA JÄRKYTTYNEENÄ

Gapflabb.

Vuoromestarin in charge alarmerade ylityöviesti-gruppen på fel keikkalappu och 50 dejourer fick ovanstående meddelande.

Så här skulle det se ut:

LOUHI: YLITYÖTÄ+HÄL.RAHA TARJOLLA KAHDELLE (2)- TULEVA YÖ 23.10.2010 19-07 TAI SOP.MUK.ILM.VM

Förstår ni vitsen?
Fattar ni hur roligt det var?

Kanske inte. Men that's okay, här på arbetet skrattade vi så tårarna rann. Det var roligt. Och ack så befriande.

Moonlight Sonata

Efter att ha spenderat några dagar i Pori på arbetsresa så bestämde jag mig för att skimpa ut till stranden för att fota stjärnor. Det känns roligt att leka med nåt annat än djup, roligt att leka med annat än bokeh och up-close-and-personal.
Så jag for ut till stranden, ut till mörkret. Och fattade att det inte fanns några stjärnor. En hel hög med moln, jo, men inga stjärnor.
Månen fick sjunga solo där den skymtade till bland träden.

Det som var otrevligt med de långa exponeringarna var att jag hade mycket tid medan jag väntade. Tid att lyssna på alla rasslande löv, alla små ljud här och där. Vinden som lekte med grenar och vassen. Då blev jag olustig. Packade ihop mitt pick och pack och sprang till bilen.

Pah, olustig, jag var rädd som tusen.
Såg för min inre syn en hopkuren mansgestalt stående mitt på vägen, inne i skuggorna, stå så där halv raserat, så där att man vet att den gestalten inte är helt människa, inte helt... mänsklig. Tittar på mig, väntar. Kommer.

Som jag sprang till bilen min, och önskade att jag visste hur man låser alla dörrar, för jag var så säker på att vilken sekund som helst är det någonting som rycker upp min dörr och drar ut mig.
Jag körde med gasen i bottnet på den smala lundvägen, rev upp grus och stenar.
And was back in the light.

En mus sprang över vägen, stannade till i mina headlights innan den pilade vidare.
Den fick mig på gott humör.
Glömde spöken, zombies och vampyrer.

(Fast vampyrer är jag ganska bekant med, och skulle definitivt inte säga nej om en vampyr i formen av Ian Somerhalder skulle dyka upp i en mörk skog. Näp, det skulle jag inte. Jag kunde nästan önska det. Why? Ta och titta på The Vampire Diaries. Då fattar ni.)

******
Jag tittade just på en fantastisk dokumentär från Teema. Den hette Kooma och pågick i nästan två timmar. Berättade om unga människor som genom olika olyckor hamnade i koma, vaknade upp efter en lång stund, hjärnskador, rehabilitering. Hela processen. Familjerna och deras känslor.
Jag trodde att mitt hjärta skulle brista... Så oerhört tragiskt. Att ha sin son där, varm och levande, men inte få nån kontakt med honom, att sitta bredvid honom och gråta ut sin saknad, saknaden över människan han var. Att sakna nån som fysiskt är precis där.
Men hur skall man ge upp? När skall man ge upp?
Det väckte så många tankar, och intensiva känslor.

Vad är det som gör oss till människor? Var går gränsen? Vad är vi när vi befinner oss på de grå områdena?

Att se mammornas, pappornas, syskornas smärta, vanmakt... Hur de gjorde sitt allt, inte ville förlora hoppet.
Se den en gång så levnadsglade snygge unge mannen sitta fastspänd i en stol, med zero responsivity, med hela vänstra hjärnhalva ur spel, men med ögonen öppna och blinkande.
Vad ska en familj göra. Vad ska de göra.

[Moá]

Jag är fotografen. Överallt, everywhere. Hemma, på villan, you name it. Ingen annan fotar, egentligen. Det betyder att det knappt finns några bilder på mig själv. Nada. Det är alltid jag som står bakom kameran och retar gallfeber på folk. I år var det samma sak på villan, MEN, min kusin har visat intresse för att rikta objektiv mot olika saker och hon fick gärna låna min andra kamera för hennes äventyr. Jag är väldigt glad över att hon snappade upp ett manuellt objektiv och fick hur fina bilder som helst. Härligt! Hennes familj har en Canon, och jag skaffade nu i höst en M42-adapter åt Ellen (kusinen min) och ett billigt objektiv hon kan öva med.

Eftersom Ellen faktiskt fotade saker och ting i somras, så hittar jag mig själv på en del bilder också. Yippii! Eller...

I och för sig så är väl bilder som dessa ganska äkta i sin interpretation av mig. Jag har kameran i handen mest hela tiden, jag ligger på marken, jag kryper och vrider mig, jag blir smutsig och har håret fullt med hö och kvistar.
Det ni ser är stunder av lycka för mig, stunder när jag känt mig som helast och utan den minsta oro. Så egentligen är det väl ganska fina bilder. Hah.

Vad jag fotade på bilden härovan? Bland annat detta:

Mamma som bränner halloumi-ost och majs medan hon svär lika osande som grillen.

Och detta:

Ellen som tar just said picture of me.

Hon e kiva, kusinen min, ja de e hon.

Jag hoppas att hon fortsätter vara intresserad av kameran också längre fram. Det är SÅ roligt att nån annan fattar vad det är med att pira genom the viewfinder, SÅ roligt att kunna gå ut på fotopromenader tillsammans. Jag är nästan ivrig av tanken, :). Hon skall få ett Helios-objektiv av mig till julklapp, hon gillar swirlen som den har som egenskap. Det är den som hon använder på bilden ovan, med min D90:a.

******
(Är väldigt diffus idag så där annars. Känner mig en aning upprörd efter en obehaglig dröm förra natten, olustig och på gränsen att av och till hoppa in i panic-mode. Underliga saker. Det som hjälper är att baka hälsosam pannkaka, bläddra igenom villa-bilder, se på Glee och The Vampire Diaries, samt läsa en bok av Bill Bryson som får en att skratta på gränsen till diarré.)

******

~*fenceh*~

För att förfina tonen, ge er en släng av lite shallow depth of field och förfinade drömmar, så får ni nu en kavalkad av staketfoton. Varför? För att jag vill glömma gurkan min, och det tror jag att ni också vill. Eller så inte... Don't deny it my friends. Just don't.
Anyway. Staket, fences.

Hoppas ni har en underbar lördagskväll. Jag skall försöka släpa mig till sängs. Kan hända att jag faller ihop halvvägs, blir liggande och får blåskatarr utav det kyliga golvet, men hey, åtminstone skulle jag ha sovit ordentligt. Pissprov here I come!

bisarra bisamer

Jag är så trött att jag håller på att dåna. Har knappt sovit på ett par nätter pga nattrytm och tidig väckning.

Vad har jag då hållit på med?

Jo, vet ni vad, igår var jag första gången på gymmet. Ah ja och jippiajei. Och tänk vad modernt det kan vara, man sätter in ett eget chip i varje maskin och maskinen berättar exakt vad du ska göra. Hur många upprepningar, hur många kg just du ska ha i just den maskinen osv. När man är färdig berättar den vilken maskin som är näst. Räknar hur många toiston man gjort, visar hur långt man ska gå i rörelserna och hur långsamt man ska palauttaa. Allt elektroniskt. Så visar en screen åt dig hur många watt du använt under träningen, hur många kalorier man förbränt osv. Allting.

Wow. Det kändes som om man hade en egen personal trainer bredvid sig, ingen chans att fuska och räkna fel liksom. Ingen chans att håsa på hit och dit, för då börjar det blinka rött. Nej, rätt takt skall det vara, tillräckligt långsamt och jämnt.

Allt hittar di o på.

Nu är det så lätt att följa med sin egen "lärokurva", se när man blir starkare (om man blir...) och så lätt för omaohjaaja att nu som då uppdatera programmet mitt. Han bara matar in infon på sin dator och när jag nästa gång tynger in mitt chip i maskinen, så ser jag vad jag skall göra.

Sådana tekniska finesser gör en riktigt glad.
Även om det känns som om man workade out på ett rymdskepp.
Men iofs så är det just vad worka out är för mig, totally alien. Liksom.

Igår var jag dessutom och handlade mat till ABC Nihtisilta i Esbo. Körde förbi på väg hem till Lojo. Tänkte att jag måste inhandla allt möjligt till dagens arbetsskift. Vad kom jag ut med? En stackars ensam liten gurka. Jag kände mig nästan kriminell där jag stod i kön med min mellanstora gurka i den gula plastkorgen. En ensam kvinna en sen fredagskväll. En ensam gurka. 1+1=2. Liksom. Men ändå inte. You know.
Jag har inte ännu ätit upp min gurka. Har bara smekt den ett par gånger i förbigående. Sådär i misstag.
Brukar du smeka gurkor?


(Att jag började med att berätta hur trött jag är borde ha varit ett varningstecken. Nästa gång vet ni. Och jo, ängeln känns lite malplacerad i detta inlägg. Men... kanske det egentligen är just det som detta inlägg behöver, och alla ni därute, en ängel som vakar över, där ni går bland alla gurkor. Vem vet. Kanske ni? Eller inte? Kanske nån? Eller ej.)

Ps. Jag hoppas att ingen förväntade sig att läsa om bi-samer, som i bisexuella samer. Jag känner inga bi-sexuella samer, därmed kunde det vara svårt att skriva om dem. Sorry about the inconvenience. Ds.

a scent of snow

Ute doftar det vinter. Ni vet, en sån där speciell doft, lite metallisk, kall. Det är första gången jag känner den doften i år.

Jag är på arbetet, det är natt. Ute på gården är bilarnas fönster igenfrusna. Också det för första gången i år.

Var är min skrapa? Var är min värmesladd? Saker som man inte behövt tänka på på så länge.

Ifjol kom den första snön 5.11. Det vet jag, för det var då jag tog denna bild. Ja, det snöade rejält, dränkte landskapet i ett vitt täcke. Så kommer det att ske lite norrut idag, har jag hört. Jag hoppas ändå att vintern låter vänta sig lite till här nere i södern. Åtminstone tills min bil får sina nubbar under sig igen.

Det om något är en process jag inte ser framemot. Inte ett dugg. Att bära upp de arma bilringarna en och en från verkkokellarin, rulla dem och bära dem, svära och stöna. Få dem inpassade i bilen (två hjul i bakluckan, två i baksätet), köra iväg till firman som byter ringarna (nej, jag gör det INTE själv, no way jose), och sedan köra hem. Bara för att ta allt om igen. Bära ner ringarna, en efter en. Svära och stöna. Bli av med naglarna. Se alla sakerna i min överfulla källare svälla ut över kanterna och ramla ihop över mig medan jag med knallrött ansikte försöker tynga in ringarna bland allt crap.

Jag ogillar det så mycket att oftast åker jag med extra-ringarna på kyyti i åtminstone ett par månader innan jag suckar djupt och tar itu med jävelskapet.

Är det inte bra att man tänker positivt och psykar sig själv på rätt sätt inför stunder som dessa? Va?

I thought so.

*****

Det doftar snö därute. En så bekant doft. Som att träffa en gammal vän igen efter en lång tid. Vart for våren, sommaren, hösten? Är vi tillbaka hos vintern nu igen??

Vad konstigt.

*****

~*höst*~

Jag älskar hösten. Min absoluta favoritårstid. Luften är klar och fräsch, allt känns så skärpt, himlen, löven, alla former. Jag bryr mig inte om sommarens överdåd, det blir liksom för mycket. Det är på hösten mitt inre vaknar till liv, känner sig hemma.

Ljuset är så underbart. Solen verkar så mycket klarare, mer gyllene. Det är som om solen tar ut svängarna, bränner på, illuminerar allting omkring sig. Smeker bladen, stammarna. Sjunger en sprakande vaggvisa för naturen. Ett farväl.

Och alla former som kommer fram, bladen som blir så delikata och spröda. Skiftar i färg, drar ihop sig, blir till små konstverk. Grenarnas form börjar synas, trädens stolta kronor. Det är geometri överallt, skulpturer, linjer och kurvor. Så mycket detaljer. Överallt. Och jag känner mig hemma. Hemma bland allt det fantastiska man kan vila ögonen på.

Ja, det är autumn over summer for me, everytime. På sommaren göms allt detta undan, under allt det överdådiga gröna. Sommaren är som rokokons tidsålder, som barocken. Flummigt, för mycket, det är layers och draperier hit och dit, pastellfärger. Hösten är mer som den stilrena medeltiden, med klara linjer och klara färger, stramhet och klarhet. I'm a Middle Age-kind of gal, så också en höstens mö.

Det som är så intressant är att många träd och buskar blir skira till färgen. Vårliga. Nästan som lime. Nästan självlysande i sin ljusgrönhet. Vissa delar av en skog ser nästan utomjordiska ut, som om nån från yttre rymden landat och sprutat fosfor omkring sig. Kallt lysande.

Och bland allt det kalla ljusgröna exploderar fläckar av värme emot dig. Brinnande lågor av rödhet, orangehet, gulhet. En värme som får mitt inre att brinna med, lockas med i den heta dansen. Allting glöder, ett skimmer av värme i luften. Marken, löven... man är omsluten av ett gyllene nät av spunnet guld.

Luften är fylld med löv, löv som dansar fram, fastnar i mitt hår, smeker min kind, hittar vägen in i mina fickor. Marken är fylld med löv, löv som rasslar och skrattar till när jag går vägen fram, de pilar hit och dit, leker tafatt.
Man blir glad då man tittar på löven. Upprymd. Rent av fnissig.

Ljuset... jaa, ljuset... ensamma strålkastare här och där, starka stråkar av discobollar. Naturen ställer till med party. Klär sig i festkläder. Sprätter till, skakar om sig. Hör ni bruset? Det är löven som sjunger.

Luften är fylld av viskningar, av liv. Blåsten renar mitt inre.

My soul flies with the wind, sings with the autumn fairies, plays hide and seek with the dancing leafs. My soul rejoices, in this time we call autumn. fall. höst. syksy. herbst.

"I crossed the street to walk in the sunshine"

Idag ger jag er några quotes. Av Elizabeth Gilbert, från boken "Eat, Pray, Love". För hon skriver så fint, så rätt. Mumsa på dessa. Det skall jag göra. (Och leta rätt på boken i fysisk form så fort som möjligt. This is a book not to be missed, åtminstone för mig.)

Mina tankar... Det om något är nåt jag måste lära mig att vara herre över. Det om något.

*****
"You are, after all, what you think. Your emotions are the slaves to your thoughts, and you are the slave to your emotions."

"There is so much about my fate that I cannot control, but other things do fall under the jurisdiction. I can decide how I spend my time, whom I interact with, whom I share my body and life and money and energy with. I can select what I can read and eat and study. I can choose how I'm going to regard unfortunate circumstances in my life-whether I will see them as curses or opportunities. I can choose my words and the tone of voice in which I speak to others. And most of all, I can choose my thoughts."

"You need to learn how to select your thoughts just the same way you select your clothes every day. This is a power you can cultivate. If you want to control things in your life so bad, work on the mind. That's the only thing you should be trying to control."


"The Yogic sages say that all the pain of a human life is caused by words, as is all the joy. We create words to define our experience and those words bring attendant emotions that jerk us around like dogs on a leash. We get seduced by our own mantras (I'm a failure... I'm lonely... I'm a failure... I'm lonely...) and we become monuments to them. To stop talking for a while, then, is to attempt to strip away the power of words, to stop choking ourselves with words, to liberate ourselves from our suffocating mantras."

"I want God to play in my bloodstream the way sunlight amuses itself on the water."


"We search for happiness everywhere, but we are like Tolstoy's fabled beggar who spent his life sitting on a pot of gold, under him the whole time. Your treasure--your perfection--is within you already. But to claim it, you must leave the buy commotion of the mind and abandon the desires of the ego and enter into the silence of the heart."

"But is it such a bad thing to live like this for just a little while? Just for a few months of one's life, is it so awful to...nap in a garden, in a patch of sunlight, in the middle of the day, right next to your favorite fountain? And then to do it again the next day?"


"Faith is walking face-first and full-speed into the dark. If we truly knew all the answers in advance as to the meaning of life and the nature of God and the destiny of our souls, our belief would not be a leap of faith and it would not be a courageous act of humanity; it would just be... a prudent insurance policy."

"Dear me, how I love a library."

"[My guru] says that people universally tend to think that happiness is a stroke of luck, something that will maybe descend upon you like fine weather if you are fortunate enough. But that's not how happiness works. Happiness is the consequence of personal effort. You fight for it, strive for it, insist upon it, and sometimes even travel around the world looking for it. You have to participate relentlessly in the manifestations of your own blessings. And once you have achieved a state of happiness, you must never become lax about maintaining it..."

"The more exquisitely and delightfully you can do nothing, the higher your life's achievement."

"There's no trouble in this world so serious that it can't be cured with a hot bath, a glass of whiskey, and the Book of Common Prayer."

"The ingredients of both darkness and light are equally present in all of us,...The madness of this planet is largely a result of the human being's difficulty in coming to viruous balance with himself. "


"Time -- when pursued like a bandit -- will behave like one; always remaining one country or one room ahead of you, changing its name and hair color to elude you, slipping out the back door of the motel just as you're banging through the lobby with your newest search warrant, leaving only a burning cigarette in the ashtray to taunt you."

"God isn't interested in watching you enact some performance of personality in order to comply with some crackpot notion you have about how a spiritual person looks or behaves. We all seem to get this idea that, in order to be sacred, we have to make some massive, dramatic change of character, that we have to renounce our individuality."

"Liz, you must be very polite with yourself when you are learning something new."

Aboa

Vilken fin lördag. Vilken fin lördag.

Jag grenslade min cara och tyngde gasen i bottnet. Åbo it was. Åbo och den fantastiska kära klurbollen.
När jag väl körde hem i nattens mörker flera timmar senare, kände jag mig mer hel än jag gjort på... ja t.o.m. åratal kanske. I felt spiritually renewed och återuppväckt.

Vi satt på café, gick längs åstranden och talade om religion och tro, om behovet att gå back to basics, inte behöva bli nån viss slags person, utan vara precis den man är, inte behöva göra nåt på ett visst sätt etc. Koncentrera sig på det som det handlar om, en relation, kärlek. And that's it. Jag har personligen märkt att jag inte klarar av religioner, inte av folk som pekar på vad som är rätt och vad som är fel. I need the freedom to fly och känner att den organiserade religionen tynger ner mig på fel sätt. It becomes pressure.
Sådana saker bland annat diskuterade vi, där vi gick under brinnande lönnar.

Ingen av oss hade besökt Åbo slott tidigare, så ditåt leddes våra steg. In gick vi och ja, hade svårigheter att komma ut. Trappa upp, trappa ner, muséerum där, muséerum här. På nytt och på nytt. Till slut såg vi ut som spöken, hungriga som vargar och svaga som kattungar. Trappa upp, trappa ner. Det kändes som om vi blivit inslängda i en labyrint, with no way out.
Men till slut hittade vi ut och andades in den friska luften, skrattade befriat.

Vi gick tillbaka till stan. Med svaga huvuden och ben vandrade vi de tre kilometrarna. Hittade en restaurang. Fullt. Hittade en till restaurang. För dyrt. Hittade en tredje restaurang, en fjärde, en femte... Fullt. Just innan jag skulle sjunka ner på mina knän och börja krypa, slank vi in till Rosso. Ah...

Ingen dag är komplett utan bio, eller hur? Så det var näst på agendan. Fick de sista biljetterna till "Eat, Pray, Love" och satt på Robert's Coffee tills salongen öppnades.

Min allra första reaktion efter filmen var ungefär: "den tråkigaste filmen någonsin, som samtidigt var nåt av det djupaste". Och precis när jag yttrat orden hade min hjärna börjat bearbeta allt jag sett och hört, alla visdomar och ohoj! Enlightment. Jag tror man behöver ha sällskap då man ser filmen, nån att break it down with efteråt, diskutera saker och ting.
Filmen är full av fina saker, av levnadsvisdom, om livsglädje, om tro, om kärlek, om att hitta sig själv. Om att vara den man är. Om att kunna ge upp och ta emot.
Jag skall läsa boken näst, för det fanns ingen chans att man kunde absorbera precis allt som kom fram i filmen. Det tar sin tid att smälta, att förstå. Att inse.
Se den. Och kanske du får nån insikt om ditt eget liv med hjälp av den.

Det gjorde jag. Konkret betyder det för mig, att det är dags att skala av mig allt överflöd. Föra bort saker till kirppis. Låta mig vara mig själv. Kunna njuta av allt det jag vill utan att känna nån slags skuld. Lära mig att möta mig själv.
Bland annat.


Kvällen, natten, avslutades med att köra in på en enkelriktad väg. Efter en sekund av panik började jag skratta, och kunde inte sluta. Vilket perfekt slut på en perfekt dag.
Dessutom kunde man tänka att det var symboliskt, jag körde åt ett nytt håll, jyrä över mina gamla tankebanor, körde emot mina egna enkelriktade tankar.

För att vara djup, och symbolisk. För att that's in the mood I am right now.

Take a seat and speak up

Här får ni några bänkar. En från vår gård, en från Senatstorget och en från Central Park i New York. Bara för att jag fick bänk-lust precis idag. Vet ni vad annat jag tycker att vi ska göra idag? Jo, svara på Bernard Pivot's 10 frågor.
*nickar menande*
Det ska vi alla göra. Jag börjar. (Och ja, egentligen ska man väl svara en sak på alla men... you know me... det går liksom bara inte.)

1. What is your favourite word?
Hm... jag skräller till med sielu, usva... i överlag alla de vackra finska orden med mjuka vokaler. Svenska ord... kommer inte på nåt speciellt, men i överlag dialekter från Kokkola-området värmer alltid hjärtat. Outgrundlig, ja den tycker jag om. Och porlar, viska, älva... Det ska vara mjukt och skönt. Nånting som leker på tungan min, smeker mitt inre. Oj, bäst att sätta på locket nu, annars slutar jag aldrig. Ord är häftiga saker, älskar att leka med dem, smaka på dem, känna på dem.

2. What is your least favourite word?
Det blir nog vittu. Och muija, faija, mutsi, skrode, och flera andra slangord från huvudstadsregionen.

3. What turns you on creatively, spiritually or emotionally?
Musik, pompös musik med fantastiska crescendon. Färgglada skor och perfekta klänningar. Min kamera. Naturen. Extrema väderfenomen, som åska, slagregn, ärtsoppsdimma, storm i alla slag o sorter. De kaosartade ögonblick när familjen, mostrar o kusiner är samlade på en liten liten yta, då gråter mitt lilla hjärta av lycka. (Visst får man nämna fler än en, visst?)

4. What turns you off?
Trångsynthet. Över allt annat. Ifråga om alla saker. Att inte klara av att se outside your own box så att säga.

5. What is your favourite curse word?
Skååne, arma dagar, fuck. Nothing severe, :).

6. What sound or noise do you love?
Havet. Asplövens darrande rassel i vinden. Golvbrädernas knarrande på villa. Fiskmåsarna på försommaren.

7. What sound or noise do you hate?
Kännykkän, tycker inte om att vara anträffbar. Mekaniska ljud i allmänhet, borrar, gräsklippare, construction. Och grannens hund som inte slutar skälla.

8. What profession other than your own would you like to attempt?
Arkeolog, antropolog >> som en forskare bland något folkslag i världen. Fotograf i viss mån, men inte på allvar. Konditor och bagare.

9. What profession would you not like to do?
Slaktare. Chef, för vad som helst. Lärare. Ingenjör.

10. If Heaven exists, what would you like to hear God say when you arrive at the Pearly Gates?
Jaa-a... vi drar till med: "Välkommen, biblioteket är till höger, kameratillbehören till vänster och därborta väntar dina nära och kära." I brist på bättre.


****
Sådärja. Nu är det DIN tur. Om du vill kan du ju också översätta frågorna, jag orkade inte, det lät bara så dumt när jag försökte. Annina, Johanna, Jusu, Mia, Emmi, Linn och alla alla andra. Kör!
(här är en link till listan på frågorna i simplare format: http://www.wowzone.com/pivot.htm )