Aboa

Vilken fin lördag. Vilken fin lördag.

Jag grenslade min cara och tyngde gasen i bottnet. Åbo it was. Åbo och den fantastiska kära klurbollen.
När jag väl körde hem i nattens mörker flera timmar senare, kände jag mig mer hel än jag gjort på... ja t.o.m. åratal kanske. I felt spiritually renewed och återuppväckt.

Vi satt på café, gick längs åstranden och talade om religion och tro, om behovet att gå back to basics, inte behöva bli nån viss slags person, utan vara precis den man är, inte behöva göra nåt på ett visst sätt etc. Koncentrera sig på det som det handlar om, en relation, kärlek. And that's it. Jag har personligen märkt att jag inte klarar av religioner, inte av folk som pekar på vad som är rätt och vad som är fel. I need the freedom to fly och känner att den organiserade religionen tynger ner mig på fel sätt. It becomes pressure.
Sådana saker bland annat diskuterade vi, där vi gick under brinnande lönnar.

Ingen av oss hade besökt Åbo slott tidigare, så ditåt leddes våra steg. In gick vi och ja, hade svårigheter att komma ut. Trappa upp, trappa ner, muséerum där, muséerum här. På nytt och på nytt. Till slut såg vi ut som spöken, hungriga som vargar och svaga som kattungar. Trappa upp, trappa ner. Det kändes som om vi blivit inslängda i en labyrint, with no way out.
Men till slut hittade vi ut och andades in den friska luften, skrattade befriat.

Vi gick tillbaka till stan. Med svaga huvuden och ben vandrade vi de tre kilometrarna. Hittade en restaurang. Fullt. Hittade en till restaurang. För dyrt. Hittade en tredje restaurang, en fjärde, en femte... Fullt. Just innan jag skulle sjunka ner på mina knän och börja krypa, slank vi in till Rosso. Ah...

Ingen dag är komplett utan bio, eller hur? Så det var näst på agendan. Fick de sista biljetterna till "Eat, Pray, Love" och satt på Robert's Coffee tills salongen öppnades.

Min allra första reaktion efter filmen var ungefär: "den tråkigaste filmen någonsin, som samtidigt var nåt av det djupaste". Och precis när jag yttrat orden hade min hjärna börjat bearbeta allt jag sett och hört, alla visdomar och ohoj! Enlightment. Jag tror man behöver ha sällskap då man ser filmen, nån att break it down with efteråt, diskutera saker och ting.
Filmen är full av fina saker, av levnadsvisdom, om livsglädje, om tro, om kärlek, om att hitta sig själv. Om att vara den man är. Om att kunna ge upp och ta emot.
Jag skall läsa boken näst, för det fanns ingen chans att man kunde absorbera precis allt som kom fram i filmen. Det tar sin tid att smälta, att förstå. Att inse.
Se den. Och kanske du får nån insikt om ditt eget liv med hjälp av den.

Det gjorde jag. Konkret betyder det för mig, att det är dags att skala av mig allt överflöd. Föra bort saker till kirppis. Låta mig vara mig själv. Kunna njuta av allt det jag vill utan att känna nån slags skuld. Lära mig att möta mig själv.
Bland annat.


Kvällen, natten, avslutades med att köra in på en enkelriktad väg. Efter en sekund av panik började jag skratta, och kunde inte sluta. Vilket perfekt slut på en perfekt dag.
Dessutom kunde man tänka att det var symboliskt, jag körde åt ett nytt håll, jyrä över mina gamla tankebanor, körde emot mina egna enkelriktade tankar.

För att vara djup, och symbolisk. För att that's in the mood I am right now.