Jag grät. Råa känslor, spoken matter of factly, ansiktsuttrycken, den talande finskheten. Underbart. Melankoliskt. Starkt. Jag skrattade.
Sången på slutet band ihop allting. Där sjöng de, männen. Ensamma, tillsammans.
Jag har aldrig sett den finska mannen porträttreras så som denna film presenterar dem. I all sin nakenhet, i all sin skörhet, sårbarhet. I all sin ofullständighet. I all sin djupa äkthet. Där walls crumble, där de råa känslorna kommer fram, där på bastulaven, där ingen är den andre förnär.
Hur kan en film om så vanliga människor med så vanliga känslor vara så stark...?
Kanske för att det är så sällan vi egentligen får se just det. Allt ska poleras, förfinas, konstlas till. Det normala, det alldagliga är inget att visa.
Denna film bevisar motsatsen. Det är i alldagens skönhet som de största känslorna finns. Där vi som åskådare kan leva oss med, där allt kommer oss inpå skinnet.
Jag tänkte på min isi.
På den finska mannen.
På skönheten och djupet.
Som så ofta förträngs.
Ifall ni inte gjort det ännu, se den.
