Ute doftar det vinter. Ni vet, en sån där speciell doft, lite metallisk, kall. Det är första gången jag känner den doften i år.
Jag är på arbetet, det är natt. Ute på gården är bilarnas fönster igenfrusna. Också det för första gången i år.
Var är min skrapa? Var är min värmesladd? Saker som man inte behövt tänka på på så länge.
Ifjol kom den första snön 5.11. Det vet jag, för det var då jag tog denna bild. Ja, det snöade rejält, dränkte landskapet i ett vitt täcke. Så kommer det att ske lite norrut idag, har jag hört. Jag hoppas ändå att vintern låter vänta sig lite till här nere i södern. Åtminstone tills min bil får sina nubbar under sig igen.
Det om något är en process jag inte ser framemot. Inte ett dugg. Att bära upp de arma bilringarna en och en från verkkokellarin, rulla dem och bära dem, svära och stöna. Få dem inpassade i bilen (två hjul i bakluckan, två i baksätet), köra iväg till firman som byter ringarna (nej, jag gör det INTE själv, no way jose), och sedan köra hem. Bara för att ta allt om igen. Bära ner ringarna, en efter en. Svära och stöna. Bli av med naglarna. Se alla sakerna i min överfulla källare svälla ut över kanterna och ramla ihop över mig medan jag med knallrött ansikte försöker tynga in ringarna bland allt crap.
Jag ogillar det så mycket att oftast åker jag med extra-ringarna på kyyti i åtminstone ett par månader innan jag suckar djupt och tar itu med jävelskapet.
Är det inte bra att man tänker positivt och psykar sig själv på rätt sätt inför stunder som dessa? Va?
I thought so.
*****
Det doftar snö därute. En så bekant doft. Som att träffa en gammal vän igen efter en lång tid. Vart for våren, sommaren, hösten? Är vi tillbaka hos vintern nu igen??
Vad konstigt.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar