Moonlight Sonata

Efter att ha spenderat några dagar i Pori på arbetsresa så bestämde jag mig för att skimpa ut till stranden för att fota stjärnor. Det känns roligt att leka med nåt annat än djup, roligt att leka med annat än bokeh och up-close-and-personal.
Så jag for ut till stranden, ut till mörkret. Och fattade att det inte fanns några stjärnor. En hel hög med moln, jo, men inga stjärnor.
Månen fick sjunga solo där den skymtade till bland träden.

Det som var otrevligt med de långa exponeringarna var att jag hade mycket tid medan jag väntade. Tid att lyssna på alla rasslande löv, alla små ljud här och där. Vinden som lekte med grenar och vassen. Då blev jag olustig. Packade ihop mitt pick och pack och sprang till bilen.

Pah, olustig, jag var rädd som tusen.
Såg för min inre syn en hopkuren mansgestalt stående mitt på vägen, inne i skuggorna, stå så där halv raserat, så där att man vet att den gestalten inte är helt människa, inte helt... mänsklig. Tittar på mig, väntar. Kommer.

Som jag sprang till bilen min, och önskade att jag visste hur man låser alla dörrar, för jag var så säker på att vilken sekund som helst är det någonting som rycker upp min dörr och drar ut mig.
Jag körde med gasen i bottnet på den smala lundvägen, rev upp grus och stenar.
And was back in the light.

En mus sprang över vägen, stannade till i mina headlights innan den pilade vidare.
Den fick mig på gott humör.
Glömde spöken, zombies och vampyrer.

(Fast vampyrer är jag ganska bekant med, och skulle definitivt inte säga nej om en vampyr i formen av Ian Somerhalder skulle dyka upp i en mörk skog. Näp, det skulle jag inte. Jag kunde nästan önska det. Why? Ta och titta på The Vampire Diaries. Då fattar ni.)

******
Jag tittade just på en fantastisk dokumentär från Teema. Den hette Kooma och pågick i nästan två timmar. Berättade om unga människor som genom olika olyckor hamnade i koma, vaknade upp efter en lång stund, hjärnskador, rehabilitering. Hela processen. Familjerna och deras känslor.
Jag trodde att mitt hjärta skulle brista... Så oerhört tragiskt. Att ha sin son där, varm och levande, men inte få nån kontakt med honom, att sitta bredvid honom och gråta ut sin saknad, saknaden över människan han var. Att sakna nån som fysiskt är precis där.
Men hur skall man ge upp? När skall man ge upp?
Det väckte så många tankar, och intensiva känslor.

Vad är det som gör oss till människor? Var går gränsen? Vad är vi när vi befinner oss på de grå områdena?

Att se mammornas, pappornas, syskornas smärta, vanmakt... Hur de gjorde sitt allt, inte ville förlora hoppet.
Se den en gång så levnadsglade snygge unge mannen sitta fastspänd i en stol, med zero responsivity, med hela vänstra hjärnhalva ur spel, men med ögonen öppna och blinkande.
Vad ska en familj göra. Vad ska de göra.