torsdag 4 november 2010

London part II

London var på nåt sätt helylle, bekant och tryggt. Det var något med viben som jag kände igen, det var något med omgivningarna som kändes som en gammal vän. Även om jag aldrig tidigare varit i staden. Det var underligt, men samtidigt skönt. Inga större wow-upplevelser, men desto mer små varma ögonblick. En fin färg på en dörr, en smal gata fylld med pubar, alla parker.

Vi var på musikalen "We Will Rock You", som är baserad på Queen sånger. Alldeles otroliga sångprestationer, korkealta ja kovaa så att säga. Dessutom är Queen en av mina första favoritbänd, kommer ihåg hur min moster spelade Radio Ga Ga för mig och visade bilder på Freddy i början på 1990-talet.

Vi beställde Pimm's och fick en whiskey-glas med en single shot, eller vad man nu ska kalla det. Huu, vad hemskt det smakade. På nästa ställe blev det rätt, med frukter och cokis som blantrink.

Vädret var underbart, solen skön, +16'C. Man svettades i sin rock allt emellanåt. Folk satt på uteterrasserna, blommorna blommade ännu. Sista dagen regnade det en aning, gav allting omkring ett blänk, ett skimmer.

Men trängseln, den var alldeles fruktansvärd på vissa gator. Har aldrig upplevt något liknande, inte i New York, inte i Paris, ingenstans. Vissa gator var alldeles smockfulla med folk, precis som underground-tunnlarna. Det var nästan som att man tänkte kasta sig in i ett anfall av klaustrofobi emellanåt. Kanske det beror på smalare gator, smalare gångar? Eller så var det en mycket busy vecka för London. Tyckte dessutom att jag hörde mer spanska än engelska (!). For real.

Ett måste för mig denna resa var att besöka Westminster Abbey. Jag älskar gotiska katedraler, känslan de inger mig, den historia de är inpyrda med. Rymden är otrolig, valverna så stolta och höga. Ljuset förtrollar mig. Jag har faktiskt nån dag tänkt göra en resa helt dedikerad till dessa skönheter, gå igenom Stor-Britanniens katedraler, norra Frankrikes.
Vi for på evensong till denna juvel, så det blev inte att gå omkring och titta. Istället fick vi lyssna då katedralens boychoir sjöng underbart och högt. Traditionellt. Det gick rysningar längs med min ryggrad. Jag stängde öronen och kände historiens andetag, lyssnande på mässan som var den samme sedan 1500-talet.

Den anglikanska kyrkan har det förresten fint, de har sparat de vackra katolska ritualerna i gudstjänsten och i kyrkan. De långa svarta prästkåporna var vristlånga och såg så eleganta ut. Satt bra på axlarna, föll ner i vida veck. Det såg skitsnyggt ut. Fick mig att tänka på våra lutherska präster i deras vita potatissäckar... Inte skall det ju vara frågan om utseende per se, men... det var så högtidligt, så ståtligt och värdigt.

Nästa London-resa kommer jag att ta en verger-tour i the Abbey, få veta mer detaljer, höra berättelser om dess historia, om gravarna, om människorna som spenderat tid där.

Det var ebb när vi gick längs med Thames, några människor gick på stranden, höga träbryggor på stolpar gick ut mot vattnet. Det kändes nästan lite surrealt att se en så naturlig sak längs med en flod som går genom en miljonstad. Att floden inte dämts upp mellan betongräcken, att inte staden tvingat ihop den. Kanske det är just för tidvattnets skull, och för att marken är till en del sumpmark. Interesting.

Där, några intryck från London. Som franska sträck. Bara för att säga nånting.

2 kommentarer:

Tanja sa...

Snygga bilder!

Hannah sa...

Tack! Trevligt att de gillas, :).