Londinium part I

Då är man tillbaka. Känns precis lika underligt som alltid efter en resa. Man är helt enkelt ur hemma-gängorna. Apati och vilsenhet. Lite så där att man skakar på huvudet allt emellanåt för att liksom försöka make sense av vardagen igen, av det som du ser omkring dig.
Det var en bra resa, en riktigt bra resa. Gick omkring, såg mycket, skrattade och pratade. Jag ska berätta mera om resan i överlag senare, men detta inlägg vill jag dedikera åt fina fåglar. Vem kunde ha vetat att en resa till London kunde se ut som en fågelsafari? Påminn mig att inför nästa resa läsa upp på en fågelbok.

Det var alldeles förunderligt att stå bredvid svanar, kanadagäss och andra "Nils Holgersson"-liknande gäss, änder i olika storlekar och allamöjliga färger. Bara vara där bredvid dem, fatta hur fantastiskt stora dessa fåglar är, se deras skönhet.
Dessa svanar fanns i Hyde Park och var mycket sugna på bröd.


Gässen låg och vilade sig överallt på gräsen, alltid var det nån som var på dåligt humör och skvattrade på i nåt hörn, men annars låg de bara där, lunkade sakta mot nåt håll. Brydde sig inte om människor.

Hägrarna var så roliga. De verkade vara helt lost, satt på olika random platser helt ensamma, :). Denna typ hade en aura av "galna-gamla-professorn" runt sig. Jag stod en god stund och bara tittade fnissande på honom. Han reagerade med att vända sig mot mig och ge mig en lite förebrående blick. So sorry mate.

Denna luggslitna herre satt i Regent's Park på en bänk. Rörde sig ingenstans. Tittade bara. Underlig korp.

Sista dagen spenderade vi en stund i just Regent's Park, njöt av den friska luften, av rosor och lugn. Det duggade lite, första dagen med regn faktiskt. London hade hittills visat sig från sin bästa sida.

Dessa sothönor (?) var så roliga. Trippade runt och krävde smulor och sedan när de vände tillbaka till vattnet blev det show med splattrande vingar och roliga läten.

Mannen här nere gav tomater åt hägrarna. Det verkade de gilla. När jag slängde en bit myslipatukka åt en så var dess intresse -5'C. Så tråkigt hälsomedvetna djur.

När mannen inte var tillräckligt snabb så hjälpte gässen till genom att sticka sina näbbar in i påsen och slita och dra. Mannen kontrade med smattrande förebrående ord och föste undan dem.

"No, you just had one, one is enough!"

Här var bara några av de vackra flygfän som fullständigt fascinerade mig. Tänk att kunna följa med fåglarna på så nära håll. Se dem simma omkring, dyka, leka, gräla. Jag tror jag kunde ha suttit på en bänk i timtal och bara iakttat.

Men då skulle nog Pia inte varit så glad, hon gillar nämligen inte fåglar. Och som sagt, det var många av dem. Jag hoppas att hon inte blev alltför traumatiserad. Jag försökte att inte hänga för länge och gå vidare, I really did.
Det var faktiskt det som var så intressant för mig, att klara av att kompromissa, inte göra precis så som jag ville hela tiden. Jag är så van att vara med mig själv, göra allt för mig själv, och var en aning ängslig inför resan, hur det skulle gå. Just för att jag inte är van att ta nån annan i beaktande. Skulle jag bli typ irriterad? Hur skulle jag klara av det? Osv. Jag är glad nu efteråt att det gick så smärtfritt, så bra helt enkelt. Det var inte alls svårt att kompromissa, det gjorde inte ont, det var no big deal liksom. Det var en självklarhet. En neutral sak som bara hände.

Kanske det finns hopp ännu för mig, kanske jag inte är helt eremiterad.

Mera London senare!