Farsdag

jag har bara några bilder av pappa i digital form, det är så synd....

Hösten kan vara ganska jobbig. Pappas födelsedag, Alla helgona och sen farsdagen, alla inom loppet av en månad. Det känns frustrerande att vara här nere i södern och inte kunna gå till graven. Jag brukar tända ljus här i Lojo istället, på stället för "muualle haudattujen muistolle", men det är inte liksom samma sak.
Det är underligt med sorgen, hur stark den kan vara, hur den plötsligt kan överrumpla dig och göra dig svag. Att förlora en förälder är... ja det är som att förlora en bit av dig själv. Halva orsaken till att du finns till är borta, ett av de fästen man haft i livet. Som barn skall man flyga, skall man ankra ut, men när sen en av dessa fästen försvinner, så förstår man att man aldrig helt fullständigt löst sig ur barnarollens bojor, aldrig riktigt gör det.
Samtidigt som sorgen kan vara svår emellanåt, så är det samtidigt en skön känsla. Då känns pappa som närmast, då är hans närvaro stark och alla minnen. Då vet jag att jag inte ännu glömt, att jag ännu klarar av att minnas, av att sörja. Då vet jag att han fortfarande lever. You know. Inom mig.
Jag vill aldrig glömma hans skratt, hans sätt att gå, hans sätt att prata och hans sätt att hurra framför tvn när Finland gjort mål. Men jag är rädd att jag en dag märker, att jag inte längre kan framkalla hans ansikte i mina minnen, inte längre kan komma ihåg hans armar runt mig. Sorgen är en välsignelse i all sin bedrövlighet.

Min pappa var inte den bästa pappan i världen. Det är ett faktum. Men han var min bästa pappa. Min pappa. På gott och ont. Den enda jag haft, och det får jag förlika mig med. Och det har jag gjort. På alla plan. Jag beskyller honom för ingenting, det som har varit, det har varit. Han är en helhet för mig, och jag vill inte minnas bara de bra sakerna, jag vill minnas allt. För allt vad han var, bidrog till vem jag är idag, och ifall jag gömmer undan en del av honom, gömmer jag undan en del av mig själv.
Det sägs att aika kultaa muistot, men nej, det gör den inte. Men man får perspektiv. Ser the whole picture och lär sig att acceptera, att förlåta och att omfamna allt det som kändes svårt när han levde. Sorgen kom, men iväg for rädslan, oron, ångesten. Sorgen kom med frid. Jag kunde ankra loss, leva livet på ett annat sätt. Pappas död är en välsignelse för mig, hur groteskt det än låter. Först vid hans död förstod jag hur starkt bandet till pappa var, hur stark oron var i det undermedvetna, hur mycket den oron bestämde över mitt liv. T.ex. att jag kände ett tvång att vara i Kokkola, inte kunde slappna av i södra Finland, ville hela tiden norrut, vara där hemma. När pappa var borta, släppte allt detta. Det var för hans skull jag ville vara i Kokkola, för att vara nära honom, kunna ingripa, vakta honom.

Många i släkten vill glömma saker ur pappas liv, vill inte ens prata om det, vill bara fokusera på det som var bra, och jag förstår dem nog. Men för mig är det så viktigt att se the whole package. För mig är det viktigt att inte känna någon skam, instifta någon tabu. Jag vet att pappa inte skulle vilja att man pratade om hans sämre sidor, han höll alltid kulisserna uppe, skötte alltid sitt arbete ypperligt osv, men... jag behöver få göra det ibland. För i och med det, så accepterar jag honom och den inverkan de sidorna haft i mitt liv. På det sättet kan jag gå vidare, bli starkare.

Pappa hade problem med alkoholen, hade det hela mitt liv. Han var nykter i många år i slutet, höll på att få kontroll över vissa saker, men alltid kom det också takapakkeja. Oron släppte aldrig. Det gick inte ut över hans arbete och de flesta visste ingenting. Det var veckoslutsputkina, det var semestrar.
Jag kommer aldrig att glömma det att jag satt på en pub åtta år gammal med min lillebror medan pappa drack sig full. Jag kommer aldrig att glömma rädslan inför pappas firmas saunaillat osv, för jag visste hur veckoslutet skulle fortsätta. Jag kommer aldrig att glömma hur jag har tvingats åka från Vasa till Kokkola för att ta hand om pappas bilnycklar, så att han inte skall köra iväg i fyllan, när min faster inte lyckats. Jag glömmer aldrig att jag suttit bredvid hans sjukhussäng på intensiven när han gjort det och nästan kört ihjäl sig. Jag glömmer aldrig den ofantliga oron när något i hans tonfall på telefonen alarmerat mig om att allt inte är bra. Jag glömmer aldrig ångesten när han avslutade sina txt-meddelanden med "pappa", för då visste jag att han var full (normalt var det "isi"). Jag glömmer aldrig oron när hans telefon var avstängd. Jag glömmer aldrig att jag med hjärtat i halsen farit till hans lägenhet för att kolla att han inte ligger död på golvet.
Jag kan aldrig glömma, för allt detta har format mig på så många sätt och vis. Det är saker som jag tvingas gå igenom nu. För det är först nu när han är borta, som jag kan göra det. Nu först har mina minnen öppnats. Nu när oron är borta, när behovet att skydda honom är borta. Nu när sista bladet av hans liv har vänts. Det är först nu som jag kan kontemplera över helheten, över dess inverkan på mig. Och det är inte så lätt.
Otryggheten från min barndom inverkar på mig starkt till exempel. Att jag som barn tvingats ta ansvar och känna mig utsatt. Det är inga små saker, det har jag först nu börjat förstå.

MEN.
Allt det som hände, allt som han var, allt det onda (if you may), det har ingen betydelse. Egentligen. Jo, det har haft en inverkan på mig och jo, det är inte frågan om några vackra minnen, men inget av det define my dad.
Det enda som har betydelse är att jag vet att han skulle ha gjort vad som helst för mig. Han skulle ha hämtat ner månen från himlen ifall jag velat. Han älskade mig och min bror över allt annat. Och han försökte alltid, med de gåvor han hade. Med de möjligheter han hade. Och ofta lyckades han, på sitt eget sätt.
Det enda jag ser när jag tänker på min pappa är kärlek. Och det är det enda som i slutändan räknas.

Jag är glad att han fått frid, att jag fått frid. Men jag skulle göra vad som helst för att ha honom här igen, få berätta för honom hur mycket han betyder för mig.
Pappa var en typisk finsk karl, pratade inte om känslor, visade det inte. Karsk och rakt på sak. Inget flum. Men sista gången vi sågs kramade han mig, han skulle till arbetet, jag hem till Lojo igen. Jag minns hur jag satt i min bil vid vägkanten och vinkade åt honom när han åkte förbi. Jag svängde ut åt andra hållet. Och såg honom aldrig mer.
Så mycket blev osagt, så mycket blev ogjort.
Att se honom när vi fick hem honom var en så stor lättnad. Att se honom ligga i kistan och se ut precis som sig själv. Jag fick säga adjö och det var en så stor lättnad att jag började skratta. Jag fick se hans ansikte ännu en gång. Min bror kunde inte vara med, det var för svårt.


Efter hans död kände jag en så stor sorg över att jag aldrig berättat för honom hur kär han mig är, en sorg över att allt blev på hälft, det fanns inget avslut. En natt drömde jag att jag var i hans lägenhet, tillsammans med honom. Jag sa: "isi mä rakastan sua" och han svarade "mä tiiän, kaikki on hyvin", och så kramade han mig. Efter den drömmen fick jag frid och jag vill tro att det verkligen var pappa som kom i min dröm, för att ge mig ro.

Den här spelade jag på begravningen. Hittade skivan hemma hos honom. Det var något i texten som så passade in på pappa. "Sellainen tää maailma on, aika hyvä mutta levoton, välillä taivas on sateeton..." Pappa tog ingen större stress över saker (förutom att alltid ha det städat och vara i tid), han bara var, ryckte på axlarna och gick vidare. Livet var som det var. Han var nöjd då han fick fara till arbetet och på lenkki. Köra med bilen sin.

There. Nu har jag skrivit färdigt. Kiitos ja anteeks.