Språket, det finaste arvet

Denna kvinna är den största orsaken till att mitt modersmål idag är svenska. Min Helli-fammo, och mammas. Moffas mamma. En stark kvinna som ensam uppfostrade sina tvillingar och arbetade bl.a. som sömmerska för att få ihop pengar. Jag minns att hon alltid bakade Tant Hannas-kakor och gjorde kalendrar som julklappar åt släkten. Ett förkläde hade hon alltid kring midjan och håret i en tunn fläta. Hon dog när jag var 11 år gammal. Vi barnbarnsbarn (7 st på den tiden) hade egna blommor som vi fick kasta ner på kistan när den sänktes i marken.

Det är faktiskt så, att alla andra släktgrenar är finska. Helli-fammo och hennes släktled är den enda svenska. Pappas sida är helt finsk, mammas mammas sida är helt finsk, moffas pappas sida är, så vitt jag vet, helfinsk.
Tänk vad en enda människa kan åstadkomma, vilket arv hon gett mig. Det svenska språket. Ganska otroligt faktiskt.
En del av äran går nog också till min Ritva-mummu, mammas mamma. Hon kom från en stenfinsk familj, men hade svenskspråkiga kusiner som inte pratade finska, vilket fick till stånd att hon lärde sig svenska. Dessutom rörde hon sig i en grupp som hade svenska som umgängesspråk när hon var ung. På det viset träffade hon moffa min. Ja, Ritva-mummu pratade faktiskt svenska med sina barn, vilket är ganska otroligt, med tanke på att hon egentligen var väldigt finskspråkig. Moffa var inte mycket hemma under tiden min mamma och mina mostrar var små, så ifall mummu pratat finska, kan det bra hända att det starkare språket blivit finska, och hur hade det då gått med mitt svenska språk? Svårt att säga.

Bilden ovan är tagen 1924 då Helli-fammo var 19 år gammal. Folkdräkten hon har på sig hänger hemma i mitt klädskåp för tillfället. Den är grön och röd och så fin så.

Mitt släkte har många starka kvinnor, långlivade kvinnor, och fick för mig att försöka rabbla upp dem ur minnet när jag sitter här på arbetet. Kom ihåg ganska många av dem faktiskt.


* Eeva-mummu (pappas mamma) heter Tervo i flicknamn och är hem från Sievi, hennes mamma igen var en Niskanen (från Savo-hållet). Mer vet jag inte eftersom mummus föräldrar dog när hon var liten och det finns knappt någon information.

* Veikko-vaaris (pappas pappa) mamma hette Laina Rantala i flicknamn. Henne minns jag, en matriark med 13 barn, många barnbarn och ännu mer barnbarnsbarn. Jag känner ingen av dem. En av pappas kusiner har faktiskt gått i KSH och KSG ett par år före mig, hon är hem från Öja och heter Pia. Kommer inte ihåg efternamnet... Svenskt är det i varje fall, vaaris syster gifte sig med en svenskspråkig man. Men kontakten mellan släktingarna på pappas sida är mycket minimal, vilket är lite underligt. Mammas sida som är helt tvärtom.

* Ritva-mummus (mammas mamma) flicknamn var Rauharinne. Hennes mammas, min Essu-mummus (som dog i början på 2000-talet), flicknamn var Annelin. Hennes mammas, Selmas (alltså min mummus mummus) flicknamn var Tillström. Hon var hem från Saarijärvi, så svenskspråkig var hon inte, men hon kunde svenska, lärde sig det i en fabrik i Jakobstad dit hon kom för att arbeta. På Ritva-mummus pappas sida heter familjen Raasu, och kommer från Summa by nära Fredrikshamn. Sten (min mammas vaari) och hans bröder ändrade efternamnet till Rauharinne. Låter ju en aning bättre, eller hur.
Via Annelin-sidan har jag flera svenskspråkiga släktingar i Kokkola, i samma ålder som jag, med efternamn som Hellsten (Ritva-mummus svenskspråkiga kusins barnbarn) och Kronström (via ingifte i en svensk släkt; Sulos, Essu-mummus brors, barbarnsbarn) . Det är ganska häftigt, att vi alla är ättlingar till Selma från Saarijärvi.

* Moffas sida då. Moffas pappa hette Rinne, så egentligen skulle mammas flicknamn vara det, men så är det inte, eftersom moffas pappa aldrig varit närvarande i moffas liv. (Jag är släkt med Joel och Jalmari Rinne, skådespelarna.) Istället heter de Nygård, som Helli-fammo. Fammos mamma hette Ida Åsmus och längre bakåt byts Nygård ut mot Pelo, från Nedervetil.
Via denna släktgren är jag troligen släkt med de flesta svenskspråkiga i Kokkola med omnejd, i varje fall om man går tillräckligt långt bak i tiden. Fammo har ett släktträd som går till slutet på 1500-talet och där figurerar flera kända Kokkola-namn, bl.a. Kankkonen.

Många namn, många grenar.

Jag baserar min släkt på kvinnor, männen spelar knappt någon roll. Det är kvinnorna som varit de ledande gestalterna, de, som man kommit ihåg. Flera ensamförsörjare, flera matriarker, flera fruar med hett temperament.
Jag känner mig stolt över att vara det nyaste tillskottet i släktträdet och jag hoppas att jag klarar av att förvalta arvet efter alla dessa kvinnor väl. Jag är som ett pussel, byggd utav många bitar av människor som kommit före mig.
Mitt mål är att samla så mycket information som möjligt, intervjua moffa, mummu, vaaris syster, moffas syster, banda in deras berättelser och minnnen. Så att de inte glöms bort. Så att de små bitarna av information bevaras till eftervärlden.

Det börjar bli bråttom.
Det blir att planera inför nästa semestervecka, ta med skrivdon och en bandspelare. Besöka åldringarna.

(Ursäkta det råddiga skriveriet, min hjärna går inte på full gång idag, för många tidiga morgnar bakom mig...)