Tom Jones

Man känner sig som en sexbomb när man kommer från gymmet. Så där att man sätter på en förförisk gång, smeker sig samtidigt lite om höfterna och känner hur de plötsligt blivit 20cm smalare. Ett leende leker på läpparna och man gnolar på nån kiva låt. Det liksom sprutar endorfiner och välbefinnande. Plötsligt är allt möjligt och du är underbar, ursnygg och fantastiskt fin på alla sätt och vis.
Just då ska man helst undvika att titta sig i spegeln. Isåfall kan tyvärr verkligheten slå dig lite på fingrarna. Som att du är lika röd i ansiktet som din tröja, som att ditt hår hänger i stripor, som att den där sömniga sängkammarblicken egentligen är pur trötthet och dina andetag låter mer som en flåsande norshörnings samtidigt som den där gungande gången beror mer på att dina ben är så mjuka och kaputta att de knappt klarar av att bära din kroppshydda.

Men vi glömmer de, va. Ikväll är jag en sexbomb uppe på my high horses. Utstrålar oövervinnerlighet och dekadens.
Njuter av att känna hur blodet firrar runt i kroppen, hur mjuka mina leder känns. Hur duktig jag var idag, hur fint jag spurtade.
För det gjorde jag, oj så jag spurtade. I did not give up!
*tuuletus*

(Så behöver vi inte nämna att nämnda spurt var de sista minuterna av den 10min långa avslutningsspurten på crosstrainern, ele va, det är liksom oväsentligt. Vi säger maraton istället.)

Lite stirrig börjar jag nog bli. Nu en über-stor mugg med härlig örtté, lite tv och sen i säng.
Sounds like a plan, ey.
Imorgon iväg till storstan ett varv, via Stockmann och uppiffa skafferiet med Hari te (världens godaste) och testa nya glasögon i världens finaste lilla independent glasögonbutik som säljer gamla skalmar från 1950 framåt. Hör av mig sen ifall det blir nåt nytt, för det kanske ni vill veta. Eller så inte. Men egentligen så har det ingen betydelse, för här är det jag som bestämmer. Jag, den flåsande röda sexbomben från Kokkola.
Vi säger det en gång till (eftersom det kan ta fem år innan samma ord kommer inom min begränsade hjärnas gränser): sexbomb.